hig.sePublications
Change search
Link to record
Permanent link

Direct link
BETA
Söderhäll, Bengt
Publications (10 of 527) Show all publications
Söderhäll, B. (2018). Dagens sjording.
Open this publication in new window or tab >>Dagens sjording
2018 (Swedish)Other (Other (popular science, discussion, etc.)) [Artistic work]
Abstract [sv]

Hittills publicerade Sjordingar (dikter i sju ord):

Samma plats en dag senare.

Så annorlunda.

Vår stund på jorden,

ett utspritt nu.

De rika behöver hjälp att lämna utanförskapet.

Inte en återvändsgränd så långt ögat når.

Utsikten från en bro är

aldrig densamma.

Lögnen är mycket svår

att komma ihåg.

Nyss ett nu,

strax ett evigt förr.

Publisher
p. 1
Keywords
Photo, poetic understanding, poem, Bild, poetisk förståelse, dikt
National Category
Visual Arts
Identifiers
urn:nbn:se:hig:diva-27616 (URN)
Note

I Stefan Westrins artikel "Örnen har landat, om Stig Dagermans "Wedding Worries" (Arbetarbladet 4 juli 2018) finns arbetet med poetisk förståelse antytt:

https://www.arbetarbladet.se/artikel/gavleborg/ornen-har-landat-4

Available from: 2018-08-06 Created: 2018-08-06 Last updated: 2018-08-13Bibliographically approved
Söderhäll, B. (2018). Makalöst spännande i Pullmans nya bokserie: NY BOK , Philip Pullman "Lyras färd", första delen i trilogon "Boken om stoft"Översättning Helena Ridelberg (Natur & Kultur) [Review]. Arbetarbladet, 20 mars, 18-19
Open this publication in new window or tab >>Makalöst spännande i Pullmans nya bokserie: NY BOK , Philip Pullman "Lyras färd", första delen i trilogon "Boken om stoft"Översättning Helena Ridelberg (Natur & Kultur)
2018 (Swedish)In: Arbetarbladet, Vol. 20 mars, p. 18-19Article, book review (Other (popular science, discussion, etc.)) Published
Abstract [sv]

Brittiska fantasyförfattaren Philip Pullman skrev "Guldkompassen" och fick Astrid Lindgrens stora pris. Och hans spännande romaner läses inte enbart av barn. AB Kulturs recensent Bengt Söderhäll ser förnuftet brottas med fanatismen i "Lyras färd", första boken i en ny Pullman-serie.

Men, är knappast ett ord lämpligt att börja med, men nu är det ett sådant där MEN som betyder stopp ett tag och nog har vi här en alldeles nödvändig text om hur en elvaåring genomskådar fanatismens våldsamheter. Ett MEN som erbjuder ett stanna av och läsa lite långsammare och gärna högt för någon intresserad och varför inte en som tror sig vara ointresserad. Det är ju alldeles makalöst spännande. Regnet, som inte vill sluta falla. Förföljelsen, som inte tar paus. Somligas enkla svar på krångliga frågor. Att ha rätt mot att vilja utforska och veta mer om sig och världen, världen och andra. Omsorgen om varandra, som växer. Och växer. Och hotas.

Det handlar om Philip Pullmans första av tre böcker i en serie som på svenska fått namnet ”Boken om stoft”, på engelska ”Book of Dust”. ”Lyras färd” heter denna första del (”La Belle Sauvage” på engelska) och den Lyra som finns i titeln är den Lyra som vi lärde känna i Pullmans trilogi ”Den mörka materien” (”Guldkompassen”, ”Den skarpa eggen” och ”Bärnstenskikaren”).

Huvudperson i ”Lyras färd” är Malcolm, en elvaårig medborgare som är vetgirig som bara den och som hjälper sina föräldrar på värdshuset med det mesta. Han serverar och städar, visar till rätta och samtalar och visar en lyhördhet som är mycket smittsam. En sådan där framskriven karaktär som en gärna kliver in i och vistas i. På världshuset arbetar också Alice, en tonåring utan riktigt fäste i tillvaron och hon och Malcolm har inte mycket att säga varandra, förrän de hamnar i beråd och handling krävs av dem, handling där den ena inte kan vara utan den annan. Och en vänskap utvecklas.  Ja, boken är skriven för en yngre läsarkrets, men författaren vet väl att de flesta av oss minns och även kan begripa de olika berättarnivåerna. Gång på gång slår Pullmans berättelse hål på lagren som skiljer läsarens nu från minnena, det betydelsefulla i det förflutna.

Ett litet barn lämnas på nunneklostret där Malcolm brukar hjälpa till med ett och annat, ofta tillsammans med den skickliga hantverkaren Mr Taphouse. Regnet faller. Och faller. Översvämningen kommer och mörka krafter närmar sig och barnet hotas av detta mörka. Malcolm äger en kanot – La Belle Sauvage (som också är bokens engelska titel) – en farkost som sköts av Malcolm med enastående kärlek och skicklighet.

Berättelsen är således från ett tiotal år tidigare än ”Den mörka materien” och här liksom i den bokserien är det förnuftet och det praktiska och genomtänkta handlaget som hotas av våldsamhetens enkla lösningar och maktbegär. Det är rysligt spännande och Pullmans karaktärsbeskrivning, särskilt av Alice och Malcolm, är enastående fin. De bådas handlingar, allt intressantare samtal och relation under den vådliga och mycket riskfyllda kanotfärden med den halvåriga Lyra, blir en förnuftets brottning mot fanatism. Två unga. Alice underskattad och förbisedd av omgivningen. Malcolm alls inte underskattad utan uppskattad. Och de behöver varandra när de förstår att deras uppgift blir att skydda ett försvarslöst barn. Det är inte utan att längtan efter de båda kommande böckerna är stark.

Innan punkt. Det finns några rader (s 107) som brände till ordentligt, några rader som lätt skulle kunna passera som inte särskilt betydelsefulla för handlingen och personbeskrivningen. Malcolm har hjälp dr Relf att laga fönster, ett hantverk han lärt av mr Taphouse hos nunnorna och Pullman skriver:

”Jag städar upp här”, sa han. Det var vad mr Taphouse skulle ha förväntat sig. Malcolm föreställde sig att mr Taphouse höll uppsikt över honom, och såg framför sig hur han nickade barskt när allt var undanställt och sopat och klart.

Det där att en icke-närvarande som visat en vägen kan plockas fram och vägleda i stund och handling. Den som gått före och hjälpt till att ta ut riktningen. Den som hjälpt barnet till ansvar.

Place, publisher, year, edition, pages
Gävle: , 2018
Keywords
Pullman, Boken om stoft
National Category
Languages and Literature
Identifiers
urn:nbn:se:hig:diva-26399 (URN)
Available from: 2018-04-03 Created: 2018-04-03 Last updated: 2018-04-09Bibliographically approved
Söderhäll, B. (2018). "Strömavbrottets barn": En nödvändig samling texter: Ny bok [Review]. Arbetarbladet Kultur, 10 april/15 april, 23
Open this publication in new window or tab >>"Strömavbrottets barn": En nödvändig samling texter: Ny bok
2018 (Swedish)In: Arbetarbladet Kultur, Vol. 10 april/15 april, p. 23-Article, book review (Other (popular science, discussion, etc.)) [Artistic work] Published
Abstract [sv]

Så här går det när vi ger en poet i uppdrag att recensera en bok – han tolkar den i en dikt! "Möjligen för egensinnigt", tillstår recensenten. Men Johannes Anyurus "Strömavbrottets barn" bjuder in och inspirerar. En nödvändig samling texter, menar Bengt Söderhäll i sin, poetiska, recension för AB Kultur.

FAKTA: Ny bok av Johannes Anyuru, "Strömavbrottes barn. Texter om konst, våld och fred 2010-2018" (Norstedts)

Digitalt 10 april 2018/papperstidningen 15 april 2018 (intill en större artikel om Anyuru med rubriken "Han vill vara sansad muslimsk röst" av Sara Ullberg/TT

Alla skulle kunna vara den jag är.

Jag skulle kunna vara en av alla de andra.

Valde gjorde jag inte, att bli just den här.

Något kan en förstås putsa på uppenbarelsen sin,

men så mycket, så många

av så många anledningar

har gjort andra

indelningar,

värderingar,

uppdelningar,

skiktningar,

än de mänskliga,

mänskliggörande,

så att förenande blivit hart när orimligt svårt.

Ändå skrev studenten:

- Det går att tänka sig ett globalt vi.

Detta är min kommentar efter att ha läst Johannes Anyurus infallsrika, mycket allvarligt bokstaverade samling texter i olika tonarter och format, dramatik, poesi och prosa – från vårt innevarande 10-tal. Om konst. Om politik. Om våld. Om språkets låsning. Om språkets öppnande. Om barnens lek. Före och efter den nödvändiga och den onödiga uppdelningen.

Jag ställer mig framför spegeln och en annan spegel och en tredje spegel och ser de många jag inte blev. Strömavbrottets barn har åldrats. Släcker lampan. Tänder igen.

Jag släcker. Jag tänder. Lilla barnet leker. Blir ett med alla. För en stund.

Bengt Söderhäll

Place, publisher, year, edition, pages
Gävle: , 2018
Keywords
Johannes Anyuru, Essäer, Poesi
National Category
Other Humanities
Identifiers
urn:nbn:se:hig:diva-26437 (URN)
Available from: 2018-04-16 Created: 2018-04-16 Last updated: 2018-04-19Bibliographically approved
Söderhäll, B. (2018). Öst är öst och väst är väst - hos Adonis kan de mötas: BOKAdonis: BOKEN platsens gårdag nu III. Översättning Hesham BahariFörlag: Alhambra [Review]. Arbetarbladet, 7 juni, 19
Open this publication in new window or tab >>Öst är öst och väst är väst - hos Adonis kan de mötas: BOKAdonis: BOKEN platsens gårdag nu III. Översättning Hesham BahariFörlag: Alhambra
2018 (Swedish)In: Arbetarbladet, Vol. 7 juni, p. 19-Article, book review (Other (popular science, discussion, etc.)) [Artistic work] Published
Abstract [sv]

Arabvärldens superkända poet Adonis visar oss att öst och väst kan mötas om vi ifrågasätter förutfattade meningar. Bengt Söderhäll läser Adonis bok "Boken" – och får en bra huvudvärk.

Artikeln innehåller ett foto föreställande Adonis vid Dalälven, med liljekonvalj i kavajfickan: Adonis på altanen hos artikelförfattaren, när han tagit emot Stig Dagermanpriset 2016. Dalälven i bakgrunden, dold av grönska, i kavajfickan en liljekonvalj. Han plockade den i älvbrinken, sägande:- Ni behöver inte skriva dikter. Ni bor i en dikt.Foto: Bengt Söderhäll

Det var mycket svårt att med något så när bevarad respekt och självrespekt, formulera något om den mycket rika läsupplevelse som avslutats och nyligen återupptagits. Den av Adonis tredelade diktverk ”BOKEN platsens gårdag nu”. Den av Hesham Bahari från arabiska översatta. Den med ett förord av just Hesham Bahari som hjälper läsaren att träda in i något såväl lika som annorlunda. Lika i det mänskliga. Annorlunda i rytm, puls och ordens tyngd i jämförelse med vår tids hast och myckenhet.

Redan titeln har åstadkommit huvudvärk, en huvudvärk av ett alls inte dåligt slag. Där en bok. I den en plats. I den en tid och ännu en tid. Igår och nu. Därmed även framtid. Det är där diktverket verkar, arbetar. I det inte går att stanna kvar i. Nuet är farkosten. Och den Fåglarnas konferens som Attar skrev för åtta hundra år sedan ständigt närvarande i läsandets glänta. Fåglarnas konferens där de bevingade individerna söker efter ledaren, Simurghen, i sin färd över sju berg och sju dalgångar och fåglarna turas om att flyga först.

Boken. I bestämd form. Är det inte ett ord bestämt för Den Heliga Skrift? Toran. Bibeln. Koranen. Där, i Boken, Adonis grundläggande brottande i ord med vad orden bestämt och kan öppna, strävan efter sekulär ordning i det offentliga, religionen i den personliga vardagen och helgen.

En vägledning till läsningen av denna tredje och avslutande del av ”Boken platsens gårdag nu” finns i Sånger av Mihyar från Damaskus (översättning Hesham Bahari, Ingemar & Mikaela Leckius Alhambra 1990). Adonis utgångspunkt och vistelseplats. Dikten ”Resenär”:

 

Under färden har jag lämnat mitt ansikte

På min lyktas glas

Min karta är en jord utan skapare

Och vägran mitt evangelium

 

Adonis sätter människan i centrum, i all vår litenhet och storslagenhet och allt där emellan och i blandning. I de tre delarna, utgivna på arabiska 1995-2002 och i svensk översättning 2005, 2014 och 2018) får vi följa den arabiska 900-talspoeten al-Mutanabbi liv i en diktform som är en kör av röster. Här är själva dikten. Här är den historiska kommentaren. Här är en notapparat. Här är Berättarens minne. Här är, efter ett antal sidor, läsarens anteckningar, minnen och referenser och det tar tid att läsa. Att bläddra tillbaka. Att finna:

 

Ett land som aldrig yppat orden:

Jag älskar. Överge det då till de bestar

som klöser det och blottar dess inälvor.

 

Och där, på sidan 94, stannar läsningen upp en stund. ”Det där om ”ord”, var stod det.” Bläddring fram och tillbaka i den stora rätt så tunga boken. Ingenstans. Till sist: i slutet av första delen. Inte tredje. Inte andra. Och så här är det. Gå tillbaka. Söka reda på ord och röster, färger och dofter, eld och aska, dikter om tiden för det egna livet och oron för den tid och de händelser som kommer efter den egna livstiden, om platsen där askan tar över. Och att orden ändå kan erbjuda en tröst, en glänta, en ljusstråle, ett avslöjande:

 

Ord –

Ett begär som vänder sig i glöd

Ord –

En skog som gömde honom

bland sina grenar.

Verken profet eller trollkarl – en poesins eld

i platsen och från ingenstans

som tänds i denna tidens öken. (Boken platsens gårdag nu I, s 370.)

Läs mer: Så talade Adonis: "Väst kan inte avnjuta sin frihet så länge resten av mänskligheten är förslavad"

Om sommaren erbjuder oss tid att läsa, är ”Boken platsens gårdag nu” i tre delar värd uppmärksamhet. Det om att öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de, blir här något annat: att öst är öst och väst är väst och alltid kan de mötas. Om översättare finns. Om intresset och viljan finns. Om förutfattade meningar ifrågasätts. Om osäkerheten och tvivlet får breda ut sina livsviljande vingar.

Bengt Söderhäll är lektor i didaktik på Högskolan i Gävle, ordförande i Stig Dagermansällskapet och medverkar regelbundet på AB Kultur.

Place, publisher, year, edition, pages
Gävle: , 2018
Keywords
Adonis, boken, Alhambra, Hesham Bahari, poesi, översättning
National Category
Humanities and the Arts
Identifiers
urn:nbn:se:hig:diva-26889 (URN)
Projects
Poetisk förståelse (Bengt Söderhäll)
Note

Available from: 2018-06-10 Created: 2018-06-10 Last updated: 2018-06-18Bibliographically approved
Söderhäll, B. (2017). Ariana Grande och Dagermanpristagaren: Kultur:betraktelse [Review]. Arbetarbladet, 13 juni(Nr 164), 23-23
Open this publication in new window or tab >>Ariana Grande och Dagermanpristagaren: Kultur:betraktelse
2017 (Swedish)In: Arbetarbladet, Vol. 13 juni, no Nr 164, p. 23-23Article, book review (Other (popular science, discussion, etc.)) Published
Abstract [sv]

Kompisen frågade om jag kikat på välgörenhetskonserten i Manchester den 4:e juni och det hade jag. På tv. Hen undrade även om jag hört samtalet efter konserten. Det hade jag inte gjort.

Det hade varit ett fint samtal, sa kompisen, men inget om det du berättade om Ariana Grandes politiska omorientering efter det att hon läst den där boken av Nawal El Saadawi.

Nähä. Det var konstigt svarade jag.

Kompisen bad mig skriva ner hur jag sett på det hela. Så här.

När jag hörde om bomben efter Ariana Grandes konsert i Manchester, var min första tanke att det kunde vara en hämndattack mot Ariana Grandes starka feministiska ställningstagande efter det att hon läst Nawal El Saadawis roman ”Woman at Point Zero” från 1975 och som då nyligen kommit i en amerikansk nyutgåva.

Grande arbetade med ett album hon givit namnet ”Moonlight”, men efter läsningen ändrade hon titeln på albumet till ”Dangerous Woman”, en titel som är ett citat från Nawal El Saadawi.

När författaren besökte Högskolan i Gävle i april 2016 för att ta emot hedersdoktorshatt och -ring, talade vi om detta och författaren visade Ariana Grande stor uppskattning och stolthet över den unga artistens hyllning. Ariana Grande offentliggjorde detta i februari och den världsturné konserten i Manchester var en del av bär namnet ”Dangerous Woman”.

Nawal El Saadawi skriver:

“They said, ‘You are a savage and dangerous woman.’ I am speaking the truth. And the truth is savage and dangerous” i romanen ”Woman at Point Zero”.

Ariana Grande skriver, efter att ha läst detta:

”Somethin’ ’bout you makes me feel like a dangerous woman/ somethin’ ’bout, somethin’ ’bout, somethin’ ’bout you/Makes me wanna do things that I shouldn’t/ Somethin’ ’bout, somethin’ ’bout, somethin’ ’bout you” i sången ”Dangerous Woman”.

Både roman och sångtext handlar om mäns våld mot kvinnor.

Fotnot. Bengt Söderhäll har tagit upp detta ämne i en kurs som nyligen avslutats på Högskolan i Gävle: "Literature and Freedom of Expression" – om Dagerman och pristagarna och vad vi kan lära av dem. Söderhäll är lärare vid högskolan, även poet och ordförande i Dagermansällskapet.

FAKTA: Egyptiska författaren och aktivisten Nawal El Saadawi mottog Dagermanprister i Älvkarleby 2012. Hon utsågs till hedersdoktor vid Högskolan i Gävle 2014.

Place, publisher, year, edition, pages
Gävle: , 2017
Keywords
Dangerous Woman, Ariana Grande, Nawal El Saadawi, Stig Dagerman, Manchester, Woman at Point Zero, Dangerous Woman, Ariana Grande, Nawal El Saadawi, Stig Dagerman, Manchester
National Category
Languages and Literature
Identifiers
urn:nbn:se:hig:diva-24177 (URN)
Available from: 2017-06-13 Created: 2017-06-13 Last updated: 2018-03-13Bibliographically approved
Söderhäll, B. (2017). Bengt Söderhäll om andras trädgårdar – "poetiska symfonier i läsandets konsertsal": Om böckerna är poesi, bör kanske även recensionen vara poesi! Bengt Söderhäll prövar en annan form för att säga sin mening om två aktuella diktsamlingar – lästa med stor behållning [Review]. Arbetarbladet, 10 augusti
Open this publication in new window or tab >>Bengt Söderhäll om andras trädgårdar – "poetiska symfonier i läsandets konsertsal": Om böckerna är poesi, bör kanske även recensionen vara poesi! Bengt Söderhäll prövar en annan form för att säga sin mening om två aktuella diktsamlingar – lästa med stor behållning
2017 (Swedish)In: Arbetarbladet, Vol. 10 augustiArticle, book review (Other (popular science, discussion, etc.)) [Artistic work] Published
Abstract [ar]

Jag skulle vilja skriva att Marie Silkeberg (MS) tar oss med till andras trädgårdar.

Att Lennart Sjögren (LS) tar oss med till andra trädgårdar.

Skriva det vet jag inte varför jag vill. Möjligen för att sola mig.

Vill att det är för att berätta att det finns som en möjlighet.

Det att träda in i två poetiska rum, så olika och samtidigt så besläktade,

då diktens språkliga utsida hämtar ur det poetiska språket,

då diktens livgörande insida hämtar ur såväl MS som LS och läsarens minnen och glömska.

I ”Atlantis” de många platsernas förvåning,

platser som varit skrattens och strävandets,

nu före detta platser, orofyllda, andras trädgårdar.

MS rör sig över världens oro, skriver sig fram, tvivlar över ordens nödvändighet,

inte uppgivet, i frågande tonart.

I ”De andra trädgårdarna”, platserna i det förflutna,

snart lämnade av dem som samtalade, älskade, frågade,

för andra att forma;

”ett svenskbarn/utanför det första stora kriget/utanför det andra stora kriget”

LS rör sig över tidens oro, skriver sig fram och tillbaka,

”ett svenskbarn i landet/Utanför”

och MS skriver in sig i detta Utanför,

ty,

gränsen mellan innan och utan både finns och inte.

Så talar två samlingar diktande med varandra

i läsarens tvivelsutan oro över tingens tillstånd.

Om inte tröst, så röster som bär långt med prövandets ord,

försökandets omtag, meddelandets ärlighet,

poetiska symfonier i läsandets konsertsal.

Place, publisher, year, edition, pages
Gävle: , 2017
Keywords
Poetry, Marie Siljeberg, Lennart Sjögren, Poesi, Marie Siljeberg, Lennart Sjögren
National Category
Other Humanities
Identifiers
urn:nbn:se:hig:diva-25108 (URN)
Note

Available from: 2017-08-25 Created: 2017-08-25 Last updated: 2018-03-13Bibliographically approved
Söderhäll, B. (2017). Den svenska (litterära) modellen: Ny bok [Review]. Arbetarbladet, 9 juli(190/34962 från starten), 18-19
Open this publication in new window or tab >>Den svenska (litterära) modellen: Ny bok
2017 (Swedish)In: Arbetarbladet, Vol. 9 juli, no 190/34962 från starten, p. 18-19Article, book review (Other (popular science, discussion, etc.)) Published
Abstract [sv]

Det där med att skapa vetande, få till vetenskap, är ett fenomen som inte alltid är så lätt att närma sig. Ibland dock, blir det mycket inbjudande. Så just nu via ett enda ord: poetokrati. Ordet är en sammanslagning av 'poesi' och 'krati', som vi känner igen från vårt styrelseskick 'demo-krati'. Det är professorerna Sylvain Briens och Jean-Francois Battail vid Sorbonne-universitetet i Paris och Martin Kylhammar, professor vid Linköpings universitet och medlem i Vetenskapsakademien, som lånat begreppet poetokrati av Ernst Sars. Han myntade begreppet 1902 i ett arbete om Bjørnstjerne Bjørnssons betydelse i norsk politik. Sars hävdade att politiker får finna sig i att poeter och profeter blandar sig i: dessas förmågor att utnyttja sin uppövade fantasi och moral behövs när stora frågor ska avgöras. Efter att själv ha suttit med näsan i projekt med samma anspråk på sanning som vetenskapens kallat "Poetisk förståelse av tillvaron", får ordet poetokrati mig att läsa boken trots den begränsade förståelse av franska språket jag äger. Förvisso med stöd av ordböcker, men brasklappen är ärligt menad.

Författarna sätter in verk av Tomas Tranströmer Sjöwall-Wahlöö, Stieg Larsson, Heidenstam, Harry Martinson, Henning Mankell och andra i ett politiskt sammanhang där "Den svenska modellen" står i brännpunkten. Arbetet får ses som en inledning på en undersökning av skönlitterära författares förhållande till och påverkan av det vi kallar "Den svenska modellen".

Inledning, förresten, fortsättning är nog ett bättre ord att använda. Författarna Folke Fridell, Gustaf Hedenvind-Eriksson, Jan Fridegård, Albin Lind, Ivar Lo-Johansson, Gunnar Hirdman och Stig Dagerman debatterade arbetarlitteraturen i tidningen Folket i Bild 1947. Det var Fridell som inledde resonemanget under rubriken "Arbetarna och proletärdikten" och Dagerman som avslutade det hela med ett inlägg rubricerat "Diktens uppgift att visa frihetens mening".

Från franskt håll har vi tidigare översättare som C G Bjurström och Philippe Bouquet, som möjliggjort för franska läsare att komma åt våra svenska författarskap. Den sistnämnde disputerade 1980 med en avhandling om individen och samhället i romaner av svenska arbetarförfattare (L'individu et la société dans led oeuvres des romanciers prolétariens suédois (1910-1960)). Delar av det arbetet finns i översättning av Jan Stolpe och gavs ut av Carlssons Bokförlag 1990: "Spaden och pennan". Bouquet mottog Ivar Lo-Johanssons personliga pris för sitt betydelsefulla och omfattande arbete.

I en tid där litteraturkritik blir allt sällsyntare i våra dagliga blad, blir arbeten där skönlitteraturens betydelse för det offentliga samtalet diskuteras oundgängliga - och detta i ett historiskt perspektiv. Om dikten tar på sig uppgiften att visa frihetens mening, torde också kritiken i olika former - dagspress, offentligt samtal och vetenskap - bearbeta diktens olika besked och förslag, misstag och genidrag.

Fakta: Ny bok av Sylvain Briens, Martin Kylhammar och Jean-François BattailItaque, "Poétocratie - Les écrivains à l'avant-garde du modèle suédois" (Ithaque)

Place, publisher, year, edition, pages
Gävle: , 2017
Keywords
Poétocratie, svenska författare, den svenska modellen, Sars, Bouquet, Fridell, Dagerman, arbetarlitteratur
National Category
Other Humanities
Identifiers
urn:nbn:se:hig:diva-24696 (URN)
Available from: 2017-07-09 Created: 2017-07-09 Last updated: 2018-03-13Bibliographically approved
Söderhäll, B. (2017). Den vackraste tidskrift som skådats: Tidskrift [Review]. Arbetarbladet, 16 november, 22-22
Open this publication in new window or tab >>Den vackraste tidskrift som skådats: Tidskrift
2017 (Swedish)In: Arbetarbladet, Vol. 16 november, p. 22-22Article, book review (Other (popular science, discussion, etc.)) Published
Abstract [sv]

FAKTA/Ny tidskrift: Karavan – Litterär tidskrift på resa mellan kulturer. Tema: Litterära världsarv. Jubileumsnummer 25 år, nr 3-4 2017.

Dagermanpriset 2009 gick till tidskriften Karavan. Dagermansällskapets ordförande Bengt Söderhäll tycks inte ångra utnämningen en nanosekund efter att ha läst tidskriftens senaste nummer.

Det litterära världsarvets kanon, del 1 vore en lämplig följd av tidskriften Karavans 25-årsjubileumutgåva, 164 sidor där form och innehåll utgör en ödmjukt, underhållande, upprörande, bildande, frågande, erbjudande och rentav handlingspåbjudande helhet.

Birgitta Wallin inleder med sina redaktörsord med en tacksamhetens bugning visavi alla de brobryggande översättare som bidragit till en av de vackraste och mest innehållsrika tidskriftsnummer som skådats. De grafiska formgivarna Jenny Gemzell och Isabell Sarria Axman är härmed nämnda – och varför inte be dem formgiva en första utgåva i en framtida bokserie med titeln ”Det litterära världsarvets kanon”.

Ja, så till mig är jag efter att för två dagar sedan inlett en läsning av mängder av texter jag varken visste fanns eller visste att jag behövde. Det västerländska litterära arvet är emellanåt så kraftfullt att också någorlunda bildade skäms i sin fåviskhet, sin fåkunnighet och mindrevetande. Men glädjen i att det finns så mycket mer att lära av, att ta sig in i, att få hjälp av när man vill få fason på hur man tänker och handlar.

Till och från har frågan om litterär kanon diskuterats, av politiker, av kritiker och kulturverksamma. Det är ingen underdrift att säga att diskussionen har varit hård i denna egentligen självklara sak. Att de som inte vill ha någon kanon ändå har sin egen kanon och att de som vill ha en kanon bestämt innan andra sagt sitt. Så att säga. En kanon i bemärkelsen ständigt under diskussion eller än hellre, ämne för samtal – och inte ett accepterande av ett dekret. Vi vet ju alla att den litterära kanon sådan den presenterats oss i skola, varit mycket västerländsk och manlig. Och att världen är rund och i humanistisk mening gränslös.

Karavan. En tidskrift. Långsamhetens lov. Hårt arbete med att söka upp, provöversätta, översätta, tolka. Ofta utan särskilt bra betalt. Och nu, efter 25 års idogt arbete ett tidskriftsnummer som tar andan ur en. Ett utkast till Det litterära världsarvets kanon, del 1, är fomulerat.

Och liksom i tidskriftens alla tidigare nummer finns här en självkritisk ton, en osäkerhetens styrka, som bjuder in alla och envar till samtal om nödvändigheten att finna relevanta litterära undersökande, experimenterande, uppkäftiga, kärleksfulla texter om människan och samhället förr, nu och sedan. En Det litterära världsarvets kanon i kritisk och ifrågasättande tonart. Det vill vi ha! (I alla fall vill den som bokstaverar detta ha det.)

Nu skulle en uppräkning kunna följa och så får det bli. Det går inte att detalj gå in i varje enskilt avsnitt i den digra skriften, som mot slutet har Bo Utas översättning av ett avsnitt ur Farid od-din ’Attars ”Fåglarnas samtal”. En mycket aktuell långdikt om vem som styr och leder vår resa, vore vi fåglar eller människor.

Här presenteras tio latinamerikanska, fyra moderna japanska klassiker, kinesiska klassiska romaner, afrikanska klassiker, Jorge Luis Borges essä ”Om klassikerna”, en hettitisk myt, ett arabiskt verk från 900-talet, Senghors ord om poesins tystnader och motrytmer – och mycket mer.

Själv lärare för barn och unga en herrans massa år och sedan ett bra knippe år lärarutbildare, gläds jag mycket över den inledande insiktsfulla artikeln ”Var går allmänbildningens gränser?” av Jonathan Morén. Behöver jag skriva att han leder i bevis att vi har mycket att göra vad gäller det världslitterära arvet, särskilt i en tid då vi rör oss så snabbt över världen virtuellt och folk reser och flyttar mellan olika delar av världen av olika anledningar i stor omfattning. Och om vad ska tala, om vi inte har tillgång till de olika erfarenheternas olika och samstämmiga berättelser om tillvaron, kärleken och hoppet?

PS. En ursäkt är på sin plats. Förra numret av Karavan var ett temanummer om Clarice Lispector, nr 2 2017: Ett hjärta vilt. Hennes plats i Världslitteraturens kanon är given. DS

Place, publisher, year, edition, pages
Gävle: , 2017
Keywords
världslitteratur, Karavan, 25 år
National Category
Languages and Literature
Identifiers
urn:nbn:se:hig:diva-25535 (URN)
Available from: 2017-11-16 Created: 2017-11-16 Last updated: 2018-03-13Bibliographically approved
Söderhäll, B. (2017). Dubbelt upp av Pancrazis sinnliga prosa: Ny bok [Review]. Arbetarbladet, 28 november
Open this publication in new window or tab >>Dubbelt upp av Pancrazis sinnliga prosa: Ny bok
2017 (Swedish)In: Arbetarbladet, Vol. 28 novemberArticle, book review (Other (popular science, discussion, etc.)) [Artistic work] Published
Abstract [sv]

Två korta romaner skrivna av den franska författaren Jean-Noël Pancrazi tar andan ur Bengt Söderhäll. Han har läst "Madame Arnoul" och "Berget".

För alls inte länge sedan, visste jag inte att den lilla staden Batna ligger i Algeriet. Inte heller att staden Batna fanns och att det i staden fanns en bedragen Madame Arnoul så full av förmåga att omvandla sitt svårmod till omsorg om ett barn vars hem är fullt av gräl mellan de båda som borde ha haft barnets bästa inför ögonen.

Inte heller visste jag att ett barn hade turen att överleva den där dagen då de andra barnen blev bjudna att följa med på lastbilsflaket upp i bergen.

Vad jag däremot vet, är att såväl du som jag skulle han kunnat vara barnet i de båda berättelserna, berättelser om ett annat barn än det barn som var jag. Ingen av oss valde plats. Tillfälligheterna och turen är som de är och valen inte alltid möjliga, allra minst i tider av stor oro.

De båda romanerna är ”Madame Arnoul” och ”Berget”, i elegant grafisk form av Leif Thollander (1931- 2015) och utsökt översatta av Pia Samuelsson. Jean-Noël Pancrazi sinnliga prosa tar läsaren med sig in i barnets erfarenhet, där Madame Arnoul finner berättaren som barn värd all omtanke och barnet svarar med tillit i kvadrat. I ”Berget” är tilliten till de vuxna bortblåst. De båda korta romanerna är väl lämpade för långsam och eftertänksam läsning och samtal.

Det är som sagt i Algeriet, författaren född 1949 och berättelserna handlar om de sista åren av kriget före självständigheten sommaren 1962. De vuxnas verksamhet och oro tränger så sakteliga in i barnets medvetande och snart nog står det klart att inget består, inget blir som det var, inget kan fortsätta att uppstå ur leken. Lekkamraterna är borta. Finns inte mer. Men Madame Arnoul kommer tillbaka, ett kort tag.

Pancrazis förmåga att skriva så att ens eget barn vaknar skänker minnet retningar så att det som en gång var ovisst i eget liv får ord. Den vuxna kan sätta ord på det som barnet inte hade ord för.

Place, publisher, year, edition, pages
Gävle: , 2017
Keywords
Roman, Pancrazi, barndom
National Category
Languages and Literature
Identifiers
urn:nbn:se:hig:diva-25751 (URN)
Available from: 2017-12-06 Created: 2017-12-06 Last updated: 2018-03-13Bibliographically approved
Söderhäll, B. (2017). Hennes gastkramande ensamhet: Recension av Nina Bouraouis "Strändernas skönhet"Översättning Maria BjörkmanElisabeth Grate Bokförlag [Review]. Arbetarbladet, 21 juni, 27
Open this publication in new window or tab >>Hennes gastkramande ensamhet: Recension av Nina Bouraouis "Strändernas skönhet"Översättning Maria BjörkmanElisabeth Grate Bokförlag
2017 (Swedish)In: Arbetarbladet, Vol. 21 juni, p. 27-Article, book review (Other (popular science, discussion, etc.)) [Artistic work] Published
Abstract [sv]

Ja, A blir lämnad. Ensam. Efter åtta år. Hon och Adrian som älskat så. Varandra.

Nu. Inte längre. Hon är sårad. Bestört. Förstående. Desperat. Självömkande. Nyfiken på Den Andra. Hon följer Den Andras blogg och tolkar den som en kommentar till sitt eget liv. Sitt eget livs misslyckande. Hon går till doktor Krantz för att förstå sina känslor och vad som sker. Hon går ner i vikt. Medicinerar. Har ett rent helvete. Det fanns inte med i planen att den skulle bli annorlunda än det var. De två tillsammans. Allt hade börjat så intensivt och galet för åtta år sedan och resorna mellan Zürich och Paris och avståndet mellan Paris och Zürich var alls inget problem. Det stegrade deras kärlek.

I bakgrunden av berättelsen om A, Adrian och Den Andra en annan katastrof. Attentaten i Paris 2015. Dubbel katastrof. Den allmänna och den egna. Och sättet han meddelar sig på: ”Jag kommer inte på fredag. Jag behöver min frihet.”

Nina Bouraouis roman ”Strändernas skönhet” är en gastkramande ensamhetsutflykt ingen är värd att erfara i verkliga livet. Den icke valda ensamheten. Att bli bortvald mitt i de gemensamma stegen. Kärlekens rämnande från den ena, som tvingar den andra att göra om alla sina steg. Att klä av sig sin kärlek. Att riva loss den gemensamma hudförnimmelsen som dröjer kvar bortom det att bli lämnad. Att mista tilliten också till sig själv. Att minnas det förflutna från en annan plats. Den övergivnas. Att klä av sig sin kärlek, den som annars riskerar att göra en stalker av en.

Ja, det är om tvåsamhetens söndrande ”Strändernas skönhet” handlar, utsökt översatt av Maria Björkman (det är den tionde romanen av Bouraoui hon översatt och översättartonen är ett väsentligt ackord i tolkande prosa liksom i poesi).

När boken väl är läst till slutet kommer annat för mig. Visst, det är om kärlek som går sönder, men också om alla förluster vi är med om, förluster där allt flyttas om och vi tvingas möblera om våra inre rum för att kunna fortsätta. Leva. En väns frånfälle. En lekkamrat som inte låtsas vara hemma när man knackar på. Ett jobb man inte får. En slant som är för liten för att räcka till familjens dröm. Ett språk som tappat smak och riktning.

Hur tar hon sig ut ur det hela, A? Hur tar hon sig in i sitt förändrade liv? Jo, tron på kärlekens möjlighet finns kvar och Nina Bouraoui låter A ringa upp Adrian (s 124-7) och säga sitt om kärleken, sanningen och – hoppet. Där citeras inte Pauli första brev till korintierna, men läsaren hör den, den kända och ofta citerade 13:e versen i kapitel 13: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” (Ur Kärlekens lov, Bibel 2000.)

Den tolkning som via romanen ”Strändernas skönhet” dyker upp, handlar om ”men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre” och det utan rangordning. Om vi tror på hoppet kan kärleken åter bli vår.

Place, publisher, year, edition, pages
Gävle: , 2017
Keywords
Nina Bouraoui, roman, kärlek, ensamhet, tro - hopp - kärlek
National Category
Humanities and the Arts
Identifiers
urn:nbn:se:hig:diva-24445 (URN)
Available from: 2017-06-21 Created: 2017-06-21 Last updated: 2018-03-13Bibliographically approved
Organisations

Search in DiVA

Show all publications