Varför är barn förvägrade rätten att rösta?

Svaret är så ”självklart”, att frågan vanligtvis inte ens anses behöva ställas – än mindre besva­ras. Här skärskådas dock argumenten mot rösträtt för barn och (den absurda?) slutsatsen blir: det finns inga håll­­bara skäl för att barn inte ska ses som samhällsmedborgare, med samma rätt som vuxna att delta i allmänna och lika val.

Och varför får barn så sällan komma till tals i tv- och tidningsdebatter och nyhets­­­sänd­ningar i frågor som i högsta grad rör (även) dem:

     - Varför handlar bara 7% av Rapports och Aktuellts 392 inslag i januari valåret 2014 om något som direkt anknyter till barn? Och varför får barn endast uttala sig i 2,3%? Då mest om snön...

     - Varför har Barnombudsmannen enbart ett dis­kussionsforum för tjänstemän och poli­ti­ker, men inget för barn?

     - Varför har Statens medieråd, som enligt förordningen särskilt ”ska tillvarata barns och ungas egna erfarenheter”, inga Unga röster på sin sajt – men uppemot 400 vuxna åsikter?

     - Varför hörs ramaskrin så fort ledsna barn syns och tillåts yttra sig i tv om vuxna?

Kan det bero på barns avsaknad av rösträtt såväl som  myndighets­mode­­re­­rade diskussionsforum öppna för barn enbart, barnjournalister och Barnens egen nyhetsbyrå? Eller hänger barns minskade hör­­barhet i media – para­doxalt nog – kanske samman med FN:s konvention om barnets rättigheter, som i år firar sin 25-års­dag?

Här granskas skriverierna hösten 2012 om Stina Wirséns förment rasistiska filmfigur Lilla Hjärtat och upptäcks en trojansk mullvad, såväl som en sentida variant av Kejsarens nya kläder. Denna gång ropar barnen dock inte att kejsaren är naken, utan att det över huvud taget inte rör sig om någon kejsare...

Boken handlar framför allt om vux­nas oförmåga att förstå bilder för barn. Alter­nativt: deras avsaknad av mod att ha tillit till sin synförmåga och intuitiva för­ståelse. Hur kunde ett dussin aktivis­ter få sådant osed­van­ligt genomslag? Vilka ytt­ra­­de sig? Vilka var tysta? Vilka glömdes bort? Vad gällde frågan egentligen och hur löd rasism­argumenten? Håller de? Och mot vilka riktades omsorgen respektive föraktet?

Texten berör också s.k. sociala mediers påverkansmöjligheter, men även hur dags- och kvälls­tidnings­journa­listi­ken dras med ned i de mörka bråd­djupen av offentliga dagboks­skrivare och kvittrare.

En central fråga blir: ”Hur kan en för­blindande ’ögon­öp­pnare’ som talet om ett blackface vara så framgångsrik och indi­vi­der förvandlas till skock?” Inte minst ska dock adulto-normati­vi­teten bakom dessa vux­nas fram­gångs­rika kidnappning av vad som faktiskt är en kul­tur­produkt för små­barn för­söka begripas.

Boken bygger på en analys av ett hundratal inlägg i saken i tidningar, radio, tv (samt på över 700 ”kommentarer” på olika webbsidor, bloggar, facebook, kvitter­grenar) som rör sig om sju olika teman – i en och samma strid...

Nu får dessutom barnen äntligen komma till tals. Här ställs 40 barn i åldern 2-5 år (varav 15 ”icke etniskt svenska”) mot bl.a. de 40 föräldrar som kommit med upprop om självcensur och Barn- kanalen-censur. Exempelvis ett syskonpar på 2,5 respektive 4 år, som fått ge boken dess ­titel. Ingen enda i debatten brydde sig om barns tolkningar, utan filmens avsedda mottagare var en bisak, när ett dussin aktivister ville få upp rasismen i det svenska samhället på agendan. I helt fel sammanhang... ”Adulto-normati­vi­tet”, kallar Rönnberg denna föreställ­ning om att vuxnas tolkningar och intressen ska ha tolknings­företräde även i fallet med småbarnsfilm.

Här fås det envisa spökandet runt 70-talets påstått vänstervridna barnprogram i ”den röda stats­televisionen” (och då särskilt TV2) att blekna: på sin höjd 3 procent av barnpro­grams­utbudet lutade åt vänster. 1970-talet var inte vänstervridet utan barnvridet. Mångfalden var större, trots endast en tiondel så lång sändningstid jämfört med dagens SVTB. Vänsterspöket används idag i helt andra syften än till att beskriva barn-tv.

       Tidigare än de flesta agerade barnpro­grammakarna utifrån ett barnperspektiv och särskilt TV1 gjorde då några öppet politiserande och problemati­serande barnprogram: Ville, Valle och Viktor upp­täcker Sverige, Barnjournalen, Från A till Ö, Galaxer i mina braxer, sa Kapten Zoom, doku­mentärer om orättvisor m.m. Den mytomspunna barnredaktionen på TV2 var inte ens rosa, utan arbetade snarare på ”den pedagogiska kanalen”, med program som Mumlan, Fem myror är fler än fyra elefanter, Sant och sånt, Maten och kroppen, Urcellen Ellen etc.

       Andra hjärnspöken tar dock fortfarande energi från en välbehövlig diskussion om dagens utbud. Talet om 70-talet som barnteves guldålder t.ex. Utbudet var långt ifrån så ”peda­go­giskt” eller högkvalitativt som häv­dats – av dem som själv jobbade i företaget... Heller inte så fantasilöst och trist som kritiker hävdat. Sagor och tecknad film var ingen brist­vara. Inte heller var barnfilmerna på biograferna av högre kvalitet än dagens. Däremot var barnfilms­kritiken det.

       Men var­för detta ständiga nostalgiska återblickande, istället för att ta en titt på de kultur­pro­dukter som idag tar upp flest minuter av barns fritid: tv-program och videofilmer? Dock sällan tid lagd på tittande på några av Svenska Filminstitutet stödda barnfilmer... Varför inte?

     Svensk barnteve- och barnfilmshisto­ria måste m.a.o. revideras: se punkterna på s. 287-291! De viktiga frågorna återstår dock att diskutera: varför ska vissa vuxnas preferenser automa­tiskt tas som ”naturlig” måttstock? Varför har förment kloka vuxna så svårt att se bortom sitt eget perspektiv? Hur kan den skandal förklaras, att ingen i media idag orkar bevaka barn-tv?

Filmforskare skriver vanligtvis om sina älsklingsfilmer och mästerverk, eller om filmer som de själva av oklar anledning har svårt för. I det senare fallet uttalar de sig om estetiska brister eller förment farlighet för någon i deras ögon mer lättpåverkad publikgrupp. Det är

sällan någon som vill erkänna några skadliga effekter på sig själv. Jag tänker förmedla mina försök att värja mig mot det dåliga inflytandet från två konkreta filmer.

Här följer en delvis självanalyserande betraktelse över mina personliga reaktioner på de kvinnliga huvudfigurerna i filmerna Lili (1953) och Amélie från Montmartre (Le fabuleux destin d’Amélie Poulain, 2001). Varför kommer jag – 50 år senare – fortfarande ihåg en speciell scen i Lili? Hur kan en arbetarklassfödd kvinnlig filmvetare och barnkulturforskare tycka så illa om just dessa filmer?