Aims and premise: The primary aims of this article are to: describe some major aspects of the theoretical basis of the Swedish drug policy model, present alternative theoretical understandings which may pave the way for changes in drug policy, depict some problems with the Swedish model, introduce the primary principles for “the experimenting society”, and give concrete examples of when these have/have not been applied in Sweden.

Some findings: Sweden’s predominantly biochemical approach should be replaced by a biopsychosocial model. The idea that all non-medical consumption of drugs is abuse is counterproductive. Differences between recreational and problematic consumers are discussed. The question of people’s motives for taking drugs has not been incorporated into Swedish drug policy. The stepping-stone hypothesis is examined. It was found that recreational and problematic consumption do not co-vary, indicating that these are two essentially different phenomena.

Conclusion: After four decades with the current Swedish drug policy model we are further from our pronounced goal of striving towards becoming a drug-free society than when we started. Access to, and demand for, drugs has continually increased, and our drug policies have caused serious collateral damage. Consequently, there is good reason to re-think the course we have chosen. The Swedish version of the war on drugs has failed to achieve its goals and it is time to make peace. It is time to accept that we will never be drug-free and therefore must learn to live with narcotics. As nobody knows what is the best way to achieve this, we should approach the task with humility. We need to put prestige aside and become “the experimenting society”; that is, one that would vigorously try out possible solutions and make stringent, multidimensional evaluations of outcomes. When the evaluation of a reform shows it to have been ineffective or harmful, we should try other measures.

Enligt den dominerande förklaringsmodellen i Sverige är problematisk konsumtion av narkotika huvudsakligen ett resultat av drogernas biokemiska (beroendeframkallande) egenskaper. Med utgångspunkt i detta synsätt tror vi oss veta att legalisering/avkriminalisering obönhörligen skulle leda till ökat missbruk - och därmed ökad misär. Eftersom vi redan ”vet” svaret finns ingen anledning att föra en ”legaliseringsdebatt”. Men utifrån en psykosocial förståelse av narkotikaproblemet kan slutsatsen bli en annan.

I denna artikel begränsas diskussionen till bara en fråga: om Sverige skulle legalisera/avkriminalisera narkotika skulle detta leda till en väsentlig ökning av problematisk konsumtion i landet?

I huvudsak bygger den svenska narkotikapolitiken på föreställningar om drogernas biokemiska effekter på kroppen – och i förlängningen på människors beteende. I detta verk presenteras och skärskådas denna teoribildning, och ett alternativt sätt att betrakta narkotika introduceras.

          Därefter genomförs en kritisk granskning av det prohibitionistiska tänkandet som vår drogpolicy är exempel på, och centrala element i den internationella legaliseringsdebatten presenteras. En viktig slutsats är att vår narkotikapolitik medför mycket allvarliga negativa konsekvenser, men samtidigt finns inget fullständigt program som vi med bestämdhet vet skulle fungera bättre. Därför måste vi erkänna för oss själva att vi inte har hela lösningen och att vi måste pröva oss fram. Principerna för ”det experimenterande samhället” presenteras, liksom konkreta exempel på hur man kan gå tillväga.

          Eftersom många som vill förnya narkotikapolitiken betraktar internationella drogkonventioner som ett hinder mot nödvändigt nytänkande belyses FN:s betydelse i sammanhanget.

          Bokens mest centrala slutsats är att det är omöjligt att vinna kriget mot narkotikan. Därför måste vi sluta fred – dvs. lära oss leva med droger. För att kunna göra detta måste det skapas ett klimat där en ny drogpolitik kan växa fram. Som ett första steg ges konkreta förslag både på ämnen som behöver diskuteras och på tänkbara åtgärder som skulle kunna prövas.

Den svenska narkotikapolitiken bygger i stor utsträckning på teorin att narkotika förändrar kroppens funktionssätt och leder till att individen förlorar kontrollen över sitt liv. I denna bok är drogernas biokemiska verkningar bara en av flera viktiga faktorer som uppmärksammas.

Efter en presentation av biokemiskt tänkande om narkotika förklaras varför detta synsätt måste kompletteras med psykosociala variabler. Grundtesen är att kunskap om samhälleliga processer och mänskliga relationer behövs för att förstå beteenden som framträder sedan drogerna startat processer i kroppen. Genom att sammanlänka natur- och samhällsvetenskapliga föreställningar presenteras ett biopsykosocialt perspektiv.

Grundad på deltagande observationsstudier på narkotikascenen i Stockholm har en modell utvecklats för att förklara varför vissa individer som prövar narkotika ger sig in i långvarig och självdestruktiv drogkonsumtion. Med utgångspunkt i deras livserfarenheter förs en diskussion om hur vi kan förebygga narkotikaproblem - dels genom åtgärder på samhällsnivån och dels genom att hjälpa föräldrar förstå vad de kan göra för att skydda sina barn.

Denna antologi har tre huvudsakliga mål:

1. att ur sociologisk synvinkel presentera viktiga samhällsprocesser i dagens Sverige,

2. att relatera olika typer av sociala problem till dessa samhällspro­cesser och

3. att presentera aktuell statistik som belyser omfånget av ett antal sociala problem i vårt land i dag.

Boken består av tre delar. Den inledande delen behandlar Sveriges ekonomiska och sociala struktur. I var sitt kapitel diskuteras social ojämlikhet, makt och arbetslivet.

   I antologins andra del diskuteras fyra områden där stora förändringar har ägt rum och alltjämt pågår: boendet, familjen, migration och åldrandet.

   Med utgångspunkt i tidigare kapitlel behandlar den sista delen fyra företeelser som de flesta betraktar som sociala problem: narkotika, alkohol, brottslighet och psykisk ohälsa.

Under åren mellan de två senaste undersökningarna av det tunga missbruket steg antalet invandrare som är problematiska konsumenter av narkotika mycket kraftigt. Ökningstakten var betydligt snabbare än bland svenskar och procentuellt sett långt överskrider ökningen av antalet invandrare i landet under samma period.

I delstudie 1 gjordes en kunskapsöversikt där ca 100 vetenskapliga artiklar ingick. Syftet var att jämföra invandrares livsvillkor med svenskars vad gäller 1) arbetsmarknad, 2) ekonomi, 3) hälsa, 4) boende, 5) utbildning, 6) socialtjänstens verksamhet, 7) övrigt deltagande i samhället. I studien framkom ett återkommande trappstegsmönster med inrikes födda med svensk bakgrund på högsta steget och flyktingar från tredje världen (Asien, Afrika och Latinamerika) med kort vistelsetid i Sverige på det lägsta. Övriga invandrargrupper intar mellanpositioner.

I delstudie 2 jämfördes uppväxt- och levnadsförhållanden hos individer med utländsk bakgrund som var aktuella på socialtjänsten i Stockholms stad p.g.a. tungt narkotikamissbruk med en matchad kontrollgrupp som inte var aktuell hos socialtjänsten. Fokus var på de sju områden som studerades i delstudie 1. Jämfört med kontrollgruppen har undersökningspopulationen haft betydligt sämre uppväxtvillkor, och som vuxna lever de under avsevärt svårare förhållanden.

En del implikationer som de två studiernas resultat har för primärprevention diskuteras.