Syftet med studien har varit att belysa erfarenheter och processer som är relaterade till långtidssjukskrivning, såväl till att bli sjukskriven, till att förbli sjukskriven under lång tid och till insatserna och arbetet för att återgå i arbete. Utgångspunkten har varit erfarenheter, upplevelser och uppfattningar hos personer som på grund av sjukdom eller annan funktionsnedsättning under lång tid varit utestängda från arbetsmarknaden. Studien har genomförts i Arvidsjaurs kommun där 17 långtidssjukskrivna personer intervjuats. Det var 13 kvinnor och fyra män i åldrarna 26 till 60 år varav de flesta var sjukskrivna på grund av problem med rörelseapparaten eller utmattningsdepression och liknande. Intervjuerna var öppna med karaktär av dialog, och analysen siktade till att förstå de konstruktioner de långtidssjuka skapat för att bringa mening i sin livssituation. Vid analysen framgick att intervjuerna förutom det som var direkt relaterat till studiens syfte – orsaker till sjukskrivning, om att vara sjuk under lång tid samt om stöd och hjälp för att kunna återgå i arbete – också handlade om hur sjukdom kan förstås, om könsskillnader samt om långvarig sjukdom och moral.

Det övervägande intrycket är att informanterna ser sjukskrivningen som en konsekvens av många olika samspelande faktorer. Några har också varit med om olyckshändelser som endera bidragit till eller direkt orsakat sjukskrivningen. Bland annat beskriver de flera olika arbetsmiljöproblem som bakomliggande orsak. Dessa problem kan kopplas till den benägenhet att ta på sig stort ansvar som kvinnorna i studien ger uttryck för. Men tillvaron har varit kravfylld även utanför yrkesarbetet. Annat de tänker kan ha lett till den långvariga sjukskrivningen är hinder de upplevt i de olika hjälpsystemen. De flesta har också upplevt frustration och besvikelse över stödet och rehabiliteringen. Rehabiliteringsaktörerna upplevs inte beakta önskemål och initiativ från de långtidssjuka. De aktörer som beskrivs mest är hälso- och sjukvård samt Försäkringskassa. Informanterna är ambivalenta till de vanligaste insatserna – läkemedel och sjukgymnastik – från hälso- och sjukvården, och Försäkringskassan har upplevts som alltför regelstyrd och passiv. Det de efterfrågar är samtal och socialt stöd.

Att vara långvarigt sjuk och därför utestängd från arbetsmarknaden ter sig olika beroende på tidigare erfarenheter, den totala livssituationen och vilka symtom man har. Med tiden har de fått kunskap som medfört att de kan undvika sådant som utlöser symtom, men kunskapen har då också fått en disciplinerande effekt. Informanterna har haft svårt att acceptera att de inte längre kan utföra sådant de tidigare gjort eller att de ska ha livslång värk. Relationerna till andra har förändrats och de sociala kontakterna har minskat. Informanterna i denna studie har problem som inte är uppenbara för omgivningen, vilket medfört att de upplever sig ifrågasatta. Överhuvudtaget har normen att man ska arbeta och försörja sig själv haft inflytande på informanternas situation – dels genom att de arbetat trots symtom av skilda slag och dels genom negativa attityder hos allmänheten. Allmänheten anser att sjuka oftast själva har förorsakat sjukdomen, och den som blivit sjuk ska också göra allt den kan för att återfå hälsa och arbetsförmåga. Många upplever misstro mot att de är sjuka och att andra tror de istället försöker hålla sig från arbete. Informanterna upplever därför misslyckande och skam. Moralen har stort inflytande på hur dessa människor beskriver sina liv – såväl hur de genom att uppfylla normerna till sist blivit sjukskrivna som de attityder de möts av genom att de är sjukskrivna.

För att sjukdomen ska få legitimitet måste den också sanktioneras av läkare, så att de upplevda symtomen omvandlas till en diagnos. Diagnoser är socialt konstruerade och förändras över tid, men ger intryck av att vara konstanta. Medicinen uppfattas som en objektiv vetenskap och har också fått stort inflytande på våra vardagsliv, inte minst över sjukskrivning och rehabilitering. Detta trots att problemen många gånger i grunden är sociala. Även de rehabiliteringsaktörer som inte ingår i hälso- och sjukvården tycks ha influerats av medicinen. Rehabiliteringsaktörerna tenderar att förenkla den komplexa verkligheten för att det ska passa in i den uppsättning terapier eller åtgärder den egna myndigheten erbjuder.

Arbetslivet och samhället har förändrats så det har skapats en konflikt mellan de normer som präglar arbetslivet och de traditionella förväntningarna. För kvinnorna i studien framstår situationen som extra sammansatt. De upplever att deras behov inte tillgodoses av myndigheterna. Regleringen utgår från att kvinnor och män lever jämställt, men så är inte fallet. Kvinnorna har i långt större utsträckning ansvar för hem och familj än vad män har och uppfostras till att ta hänsyn till andra. Deras egna behov prioriteras inte. Kvinnorna i studien upplever det som en extra påfrestning att inte längre kunna ta hand om barn och familj på det sätt de brukat.