Lotta Lotass senaste skapelse är en lång räcka ord som inte av praktiska skäl lagts som numrerade boksidor och delats upp meningar.
Texten är en enda lång harang ord på en rulle, en femtio meter lång telexremsa.
Först blir det alldeles förfärligt opraktiskt att läsa långmeningen, men när regnet upphört och den ligger fästad med småstenar varje meter på hängbrons nötta plankor så att inte den hotande brisen ska ta den med som en avklippt spindeltråd, då kan jag hukande läsa den, som fötterna läser en stig.
Det opraktiska är borta och en smula hukande berättar de svarta versalerna mot den vita remsan att SOM ORDEN BRINGAR TILL DEN STRAND DÄR VÅGOR ICKE GÅR I KRAS och den långa sjöns strömmande vatten rinner vinkelrätt åtta, nio meter under långmeningen och det rinnandet berättar om isar och tö och vind och båtar och simtag och drunkning och laxens vandring och solkatter och speglingar och när cyklister passerar över bron bromsar de in och undrar.
Sju är de, cyklisterna som stannar och talar med den hukande läsande och ingen tycker att det är konstigt och några dröjer en god stund och läser en meter eller åtta och trampar iväg med ett hej och ord som LÄNGTANS HAMN och EVIGHET ÄR BLIVEN TILL IS TILL ISKRISTALLER och frågan är om inte läsaren kommer att lägga ut långme- ningen på hängbron några gånger till för att Lotass ord ska bli talade om.
När Fjärrskrift ska rullas ihop sker en märklig sak, som endast kan berättas så här:
en dagslända stannar intill vänster öravingfladdrar i A-durfrågar:varför delar ni inte lika ni mänskor som lever längre än en dag
Nog är det märkligt hur en femtio meter diktrad, tryckt endast i hundra exemplar, kan få en hängbro byggd av Fortifikationen 1924 att betjäna en läsares och en dagsländas vilja att förstå.
Publicerad 6 juli 2011
Gävle, 2011. nr 6/7