Berättandet kan betraktas som en moralfilosofisk praktik, där etik och estetik förs tillsammans och blir ett i narrationen. Berättande är etik, både som gestaltande handling, gestaltad handling och i läsningen återgestaltad handling. Enligt författarens intentioner ska berättelsen om Ester ses som en moralisk sådan, och diskussionerna omkring densamme visar att detta stämmer. Man skulle kunna sammanfatta berättelsens moral i Kants kategoriska imperativ: ”Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag”. Kant förstod till skillnad från Platon att människorna behöver berättandet, en moralens estetik, om etiken ska ha några utsikter att lyckas.

Att läsa är med andra ord en medskapande handling, läsning är inte en passiv handling utan en aktiv. Att läsa fiktiva berättelser försätter oss i situationer som både liknar och inte liknar livet. Likheten består i vårt engagemang i fiktionsgestalterna, (se intresset för TVs alla ”såpor”). Olikheten visar sig genom att vi slipper de riktiga ställningstagandena som vi stöter på i verkliga livet. Fiktionens värld kan vi ändå inte ändra på. Den är ”där” och vi är ”här”.