Syftet med uppsatsen är att ta reda på hur invandrarkvinnor med psykiskfunktionsnedsättning ser på sina möjligheter och begränsningar att delta i samhälle på lika villkor som de övriga av samhällets medborgare. Mina frågeställningar i uppsatsen utgörs av: Vilka möjligheter och begränsningar ser psykiskt funktionshindrade invandrarkvinnor vad det gäller att ha ett vardagsliv som är likt andra människors, samt hur ser kvinnorna på den hjälp och det stöd de får ifrån samhället för att kunna leva ett så normalt liv som så möjligt som de övriga medborgarna i samhället. Det empiriska materialet i uppsatsen utgörs av en kvalitativ metod bestående av intervjuer med fyra kvinnor från Turkiet, Bosnien och Polen. Jag har använt mig av Nirjes normaliseringsprincip och intersektionalitetsteori. Den tidigare forskningen som jag har tagit del av är, ett avhandlingsarbete, en utredning från socialstyrelsen och en utredning från statens offentliga utredningar.

Det som både tidigare forskning och min egen undersökning visar på är att invandrarkvinnor har sämre levnadsvillkor i samhället och att invandrarkvinnor med psykisk funktionsnedsättning befinner sig i en sammansatt situation. De största problemen som påverkar dessa kvinnornas villkor i samhället är bland annat, brister i språket, arbetslöshet samt ett dåligt bemötande från myndigheter. För att kunna leva ett så normalt liv som möjligt liknande de övriga medborgarna i samhället önskade samtliga informanter sig en anpassad sysselsättning utifrån sin specifika situation.