Syftet med denna studie var att avgöra vilka attityder idrottslärare har till nivågruppering inom ämnet Idrott och Hälsa samt vilka argument de har för att använda eller inte använda sig av arbetssättet. Studien undersöker även vilka för- och nackdelar idrottslärarna ser med nivågruppering samt hur de löser det rent praktiskt.

Den metod som använts är en kvalitativ metod i form av halvstrukturerade intervjuer och målgruppen har varit lärare som undervisar i ämnet Idrott och Hälsa. En jämförelse har gjorts mellan idrottslärare med lång erfarenhet och idrottslärare med kortare erfarenhet för att se om erfarenhet av yrket påverkar synen på arbetssättet.

Resultatet visar att majoriteten av idrottslärarna är positivt inställda till nivågrupperad undervisning men att de inte kan använda sig av arbetssättet så ofta de vill på grund av bristande resurser. Samtliga idrottslärare i undersökningen var överens om att den idrottsliga utvecklingen gick snabbare för alla elever i en klass, oavsett vilken grupp de tillhörde, när nivågruppering användes jämfört med sammanhållen undervisning. Den slutsats som kan dras av undersökningen är att nivågruppering kan gynna alla elever i en klass om det används på rätt sätt. Lågpresterande elever får lättare att nå målen och ett godkänt betyg samtidigt som högpresterande elever får större utmaning. En lärare måste dock vara medveten om de risker som arbetssättet kan innebära och endast använda det under väl genomtänkta tillfälliga moment.