Två korta romaner skrivna av den franska författaren Jean-Noël Pancrazi tar andan ur Bengt Söderhäll. Han har läst "Madame Arnoul" och "Berget".
För alls inte länge sedan, visste jag inte att den lilla staden Batna ligger i Algeriet. Inte heller att staden Batna fanns och att det i staden fanns en bedragen Madame Arnoul så full av förmåga att omvandla sitt svårmod till omsorg om ett barn vars hem är fullt av gräl mellan de båda som borde ha haft barnets bästa inför ögonen.
Inte heller visste jag att ett barn hade turen att överleva den där dagen då de andra barnen blev bjudna att följa med på lastbilsflaket upp i bergen.
Vad jag däremot vet, är att såväl du som jag skulle han kunnat vara barnet i de båda berättelserna, berättelser om ett annat barn än det barn som var jag. Ingen av oss valde plats. Tillfälligheterna och turen är som de är och valen inte alltid möjliga, allra minst i tider av stor oro.
De båda romanerna är ”Madame Arnoul” och ”Berget”, i elegant grafisk form av Leif Thollander (1931- 2015) och utsökt översatta av Pia Samuelsson. Jean-Noël Pancrazi sinnliga prosa tar läsaren med sig in i barnets erfarenhet, där Madame Arnoul finner berättaren som barn värd all omtanke och barnet svarar med tillit i kvadrat. I ”Berget” är tilliten till de vuxna bortblåst. De båda korta romanerna är väl lämpade för långsam och eftertänksam läsning och samtal.
Det är som sagt i Algeriet, författaren född 1949 och berättelserna handlar om de sista åren av kriget före självständigheten sommaren 1962. De vuxnas verksamhet och oro tränger så sakteliga in i barnets medvetande och snart nog står det klart att inget består, inget blir som det var, inget kan fortsätta att uppstå ur leken. Lekkamraterna är borta. Finns inte mer. Men Madame Arnoul kommer tillbaka, ett kort tag.
Pancrazis förmåga att skriva så att ens eget barn vaknar skänker minnet retningar så att det som en gång var ovisst i eget liv får ord. Den vuxna kan sätta ord på det som barnet inte hade ord för.
Gävle, 2017. Vol. 28 november