I början på 1990-talet kom lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (1993:387) och Lagen om assistansersättning (1993:389). Detta skapade möjligheter för funktionshindrade att få förutsättning till ett självständigt liv. Syftet med denna kvalitativa uppsats är att undersöka hur personliga assistenter upplever bemötande, kommunikation samt delaktighet i mötet mellan funktionsnedsatta barn utan verbal kommunikation och handläggare inom Försäkringskassa, LSS-handläggare och personal inom sjukvård. Då benämningen "personlig assistent" endast har funnits sedan början på 1990-talet är detta ett relativt outforskat område. Det empiriska materialet består av sex individuella intervjuer. I det analyserade empiriska materialet har tidigare känd forskning, empowermentteori och icke-verbal kommunikation använts. Resultatet av undersökningen tyder på att det finns brister i att bemöta, kommunicera och att få brukare känna sig delaktiga i deras egen livssituation. I studien framkommer det att personliga assistenterna upplever att det inte finns tillräckligt med tid och kunskap kring alternativ kommunikation, vilket kan vara orsaker till att brukarna inte känner sig delaktig