Studiens syfte är att ge en fördjupad uppfattning om hur lärare organiserarar muntlig framställning i kursen Svenska 1 för att stötta elever med talängslan. Studien avser även att belysa vilka pedagogiska anpassningar som lärare använder i undervisning för att förebygga och minska talängslan hos elever. Vidare undersöks även hur elever med talängslan upplever dessa anpassningar, hur deras talängslan påverkar dem psykiskt och fysiskt samt vilka utmaningar de möter inom och utanför skolvärlden. För att inhämta material till studien har en kvalitativ intervjumetod använts där två svensklärare och sex elever med talängslan har blivit intervjuade. De intervjuade lärarna har undervisat eleverna i kursen Svenska 1. Det transkriberade materialet har analyserats med hjälp av en tematisk innehållsanalys. Studien utgår från en sociokulturell teori och några centrala begrepp som språkliga redskap, appropriering, mediering, den proximala utvecklingszonen, stöttning samt sociokulturella praktiker. Resultatet visar att svensklärarna organiserar muntlig framställning i kursen Svenska 1 för att stötta elever med talängslan med ett progressivt undervisningsupplägg som innebär frekvent färdighetsträning, emotionellt stöd och ett förbyggande arbete i form av ett tillåtande klassrumsklimat. Resultatet från elevintervjuerna visade att elevernas upplevelser av huruvida lärarnas anpassningar hade en främjande effekt eller inte dels grundade i relationen till läraren, dels i vilken nivå av talängslan de upplevde. Elever med låg till medelhög nivå av talängslan upplevde att anpassningarna som erbjöds var tillfredställande medan elever med hög nivå av talängslan inte fann anpassningarna tillfredställande. Resultatet visar att elever med hög nivå av talängslan behöver ett mer omfattande stöd för att minska sin talängslan än vad lärare kan erbjuda inom ramen av undervisningen.