The electrification of the transport sector is dependent on the establishment of new charging infrastructure for electric vehicles. In order to achieve Sweden’s environmental goals, the government has commissioned Lantmäteriet to chart the obstacles of establishing charging infrastructure within joint facilities. During the charting, Lantmäteriet has observed the fact that joint property associations that manage joint facilities for garage and parking purposes receive government grants for charging infrastructure, even though the joint facility does not include charging infrastructure. This paper aims to investigate how joint property associations manage permit issues and agreements regarding charging infrastructure, when charging infrastructure is not included in the joint facility. This paper also examines if these issues are taken into account in the grant processing by Naturvårdsverket. The aim of this paper is to generate new knowledge that can be used in Lantmäteriet’s work. The study has been carried out through interviews with joint property associations and through communication with representatives from Naturvårdsverket. The results show that it is common for joint property associations to set up charging infrastructure contrary to the purpose of the facility. Furthermore, it is stated that ignorance and the fact that the associations consciously make decisions against the purpose of the facility due to time and cost causes, are the main reasons for the establishment. The authors also state that Naturvårdsverket and Lantmäteriet have different views on when and how charging infrastructure can be considered a part of a joint property. Furthermore, it is concluded that inconsistent legislation makes it difficult for ordinary people who administer joint property associations to comply with current laws and regulations.

Elektrifieringen av transportsektorn är beroende av att upprättande av ny laddinfrastruktur för elfordon sker i tillräcklig omfattning. För att nå Sveriges miljömål har Regeringen bland annat givit i uppdrag till Lantmäteriet att kartlägga eventuella hinder för laddinfrastruktur inom gemensamhetsanläggningar. Under arbetet observerade Lantmäteriet det faktum att samfällighetsföreningar som förvaltar gemensamhetsanläggningar för garage- och parkeringsändamål erhåller statliga bidrag för laddinfrastruktur, utan att någon kontroll utförs huruvida laddinfrastruktur ingår i gemensamhetsanläggningen eller inte. Arbetet syftar till att utreda hur samfällighetsföreningar löser tillståndsfrågor och överenskommelser inom sin förvaltning då anläggningen inte omprövats, samt att undersöka huruvida dessa frågor tas hänsyn till vid utbetalning av bidrag. Målet med arbetet är att generera ny kunskap som kan användas av Lantmäteriet för att rikta informationsinsatser om gällande regelverk till rätt målgrupp. Arbetet har genomförts genom intervjuer med samfällighetsföreningar som erhållit bidrag för laddinfrastruktur och genom kommunikation med företrädare för Naturvårdsverket. Av resultatet framgår att det är vanligt förekommande att samfällighetsföreningar inrättar laddinfrastruktur i strid mot anläggningens ändamål. Vidare konstateras att okunskap samt det faktum att föreningarna medvetet fattar beslut emot anläggningens ändamål på grund av tids- och kostnadsskäl är huvudorsaker för inrättandet. Författarna konstaterar även att Naturvårdsverket och Lantmäteriet har olika syn på hur laddinfrastruktur kan anses ingå i en anläggning eller inte. Vidare dras slutsatsen att inkonsekvent lagstiftning gör det svårt för de lekmän som administrerar samfällighetsföreningar att förhålla sig till gällande lagar och regler.