Sammanfattning 

I skattebrottslagen (1971:69) (SkBrL) 2 och 4 §§ regleras skattebrott av normalgraden och grovt skattebrott som också är det allvarligaste brottet. I 2 § SkBrL finns det rekvisit som måste vara uppfyllda för att bli dömd till skattebrott. Enligt 4 § SkBrL döms man för grovt skattebrott ifall brott enligt 2 § SkBrL anses som grovt. Därefter följer krav på bedömningen om brottet är grovt där man beaktar beloppets storlek, om man använt sig av falska handlingar, om brottet utövats systematiskt m.m. Men var går egentligen gränsdragningen mellan skattebrott och grovt skattebrott. Vi anser att saknas en tydlig vägledning för hur en domstol ska bedöma skattebrott enligt 2 och 4 §§ SkBrL och vill därför undersöka hur det olika instanserna bedömt i fall som tillämpar de två paragraferna. 

Uppsatsens syfte är att utifrån den rättsdogmatiska metoden undersöka gränsdragning och påföljder gällande 2 och 4 §§. För att uppfylla detta har vi undersökt hur det olika domstolsinstanserna bedömer normalgraden respektive grovt skattebrott och vad dess påföljd blir. Detta komplementeras med stöd av förarbeten till bestämmelserna samt rättspraxis. 

I slutsatsen kom vi fram till bestämmandet av vilken grad av brott som begåtts så ska samtliga omständigheter beaktas, omständigheter ska utifrån lagen endast ses som vägledande exempel. Bedöms det utifrån en omständighet att brottet bör dömas till grovt har det utifrån rättspraxis visat sig att domen inte behöver bli densamma utan det är utifrån en helhetsbedömning som utgör brottets rubricering. För att dömas till grovt skattebrott krävs det att brottet är av synnerligen farlig art, eller att det rört ett mycket betydande belopp. En gränsdragning mellan 2 och 4 §§ SkBrL är dels beroende hur stor summan är, utifrån förarbeten bör ett belopp över över 525 000 kr betraktas som ett mycket betydande belopp och ligga till grund för att döma till grovt. Men också hur allvarliga de övriga omständigheterna är i fallet bedöms för att kunna göra en gränsdragning mellan normalgraden och grovt. När det kommer till gränsdragningen mellan dessa två har det i fall beaktats om det föreligger skärskilda skäl, likaså gäller bedömningen av påföljden. Man kan utifrån uppsatsen konstatera att skärskilda skäl såsom ålder, om man varit ostraffad sen innan och hur straffet påverkar ens jobb och privatliv kan ändra påföljden till det bättre.