I Sverige uppskattas omkring 68 000 flickor och kvinnor ha utsatts för kvinnlig könsstympning, en praktik som beskrivs som grovt våld och brott mot mänskliga rättigheter med omfattande hälsokonsekvenser. Studien som presenteras i denna rapport var följeforskning av ett lokalt projekt som initierades av familjecentralen i Sätra, Gävle, med målsättningen att bidra till kunskapshöjning för personal inom de medverkande verksamheterna, utveckla interna rutiner för arbetet med att förebygga och upptäcka könsstympning, samt mynna ut i en samverkansöverenskommelse mellan verksamheterna för arbetet mot könsstympning. I projektet ingick verksamheter från exempelvis hälso- och sjukvård, socialtjänst, skola och förskola och rättsväsende. Studien genomfördes för att undersöka projektets betydelse för utvecklingen av kunskap, arbetssätt och samverkan avseende att förebygga, upptäcka och hantera kvinnlig könsstympning. Enkäter skickades ut vid tre olika tillfällen till samtliga anställda inom de medverkande verksamheterna, och intervjuer utfördes i början av verksamheternas arbete samt efter avslutat projekt. Därtill medverkade vi som genomförde studien i referensgruppens återkommande möten och utarbetade tillsammans med projektledaren en modell som kunde fungera som ett stöd i verksamheternas arbete med att utforma rutiner och handlingsplaner. 

Resultaten pekade på att deltagarna betraktade könsstympning som ett förekommande problem och att de förväntade sig att möta flickor och kvinnor som könsstympats eller riskerar att könsstympas. Projektet hade bidragit till att verksamheterna hade utvecklat arbetssätt, rutiner och beredskap för att upptäcka och motverka könsstympning samt för att hjälpa flickor och kvinnor som utsatts, och att fler medarbetare kände till sådana rutiner i slutet av projektet, men i vilken utsträckning dessa används i det praktiska arbetet är fortfarande oklart. Det fanns inga indikationer på att de som besvarat enkäten oftare ställde frågor om könsstympning till målgruppen eller att upptäckta eller misstänkta fall av könsstympning hade ökat. 

Resultaten från studien har implikationer för utformningen av utvecklingsarbete kring kvinnlig könsstympning. Baserat på de yrkesverksammas erfarenheter och den modell som utvecklades är det en utgångspunkt att arbetet kring könsstympning var väl förankrat hos ledningen och att det behandlades som en prioriterad del av arbetet. En annan viktig utgångspunkt är att yrkesverksamma inom verksamheterna får en grundkunskap om könsstympning samt att tydliga rutiner utformas för att ställa frågor om könsstympning, upptäcka könsstympning och hantera ärenden gällande könsstympning. En tredje viktig utgångspunkt är utvecklingen av former och rutiner för samverkan mellan verksamheter gällande kvinnlig könsstympning på en övergripande nivå och vid hanteringen av individuella ärenden. Studien väcker frågor om hur grundkunskap, rutiner, samverkan och kommunikation kan hållas levande över tid. Utmaningar i detta arbete beskrevs i synnerhet i verksamheter där fall av könsstympning sällan förekommer, upptäcks eller aktualiseras, vilket gällde många av verksamheterna i projektet.

In Sweden, it is estimated that around 68,000 girls and women have been subjected to female genital mutilation (FGM), a practice described as gross violence and a violation of human rights with extensive health consequences. The study presented in this report was participatory research of a local project aiming to increase knowledge and develop work routines to prevent and detect FGM, resulting in a cooperation agreement between the participating organizations. The study was carried out to examine the project's importance for the development of knowledge, working methods and collaboration regarding FGM prevention, detection, and support. Questionnaires were sent out on three different occasions to all employees within the participating organizations, and interviews were conducted at the beginning of their work and after the project was completed. We also participated in the reference group's recurring meetings and, together with the project manager, developed a model that could function as a support in designing routines and action plans.

The results indicated that the participants considered FGM as an existing problem and that they expected to meet girls and women who have been exposed or are at risk of FGM. The project had contributed to the development of working methods, routines, and readiness to detect and counter FGM and to help girls and women who have been exposed, and that more employees were familiar with such routines at the end of the project, but to what extent these are used is still unclear. There were no indications that the target group were asked questions about FGM more often or that cases of FGM had increased.

The results have implications for the design of development work countering FGM. Based on the experiences of the professionals and the model that was developed, the work needs to be well anchored within management and prioritized in the organization. Another important aspect is that professionals obtain basic knowledge of FGM and that clear routines are devised to ask questions about FGM, detect FGM and deal with FGM cases. A third important point of departure for this work is the development of forms and routines for cooperation between organizations. The study raises questions about how basic knowledge, routines, cooperation, and communication can be maintained over time, especially in organizations were cases of FGM rarely occur.