Det är lätt att undvika att distraheras av det vi ser. Det räcker med att blunda. När det gäller ljud kan vi å andra sidan inte bara stänga av öronen för att slippa höra det. När vi sitter och jobbar, och inte vill höra ljud som finns i bakgrunden, registrerar hjärnan ljudet automatiskt.

Bakgrundsljud, som kan komma från folk som pratar, telefoner som ringer och så vidare, fångar vår uppmärksamhet och gör att vi tappar fokus på den uppgift vi har framför oss. Detta kan i förlängningen leda till irritation och till försämrad prestation och hälsa.

Att vara lättdistraherad har konsekvenser både för ens sociala beteende och för hur man fungerar på en arbetsplats eller skola. En lättdistraherad person som har sin arbetsplats i ett öppet kontorslandskap till exempel, där bakgrundsljud är mycket vanligt, presterar sämre än hen skulle göra på ett privat kontor där man generellt sett blir mindre störd. Vissa störs emellertid mer än andra. Varför är det så? En del av svaret på frågan är att människor varierar i något som kallas arbetsminneskapacitet. Arbetsminne är en minnesfunktion som används för att tillfälligt lagra och bearbeta information som vi har i medvetandet. Storleken på arbetsminnet (arbetsminneskapaciteten) kan variera mellan människor, och prestationen på många uppgifter, till exempel att läsa och skriva, beror på arbetsminneskapaciteten. Forskning har också visat att individer med låg arbetsminneskapacitet är mer lättdistraherade jämfört med individer med hög arbetsminneskapacitet.

Distraktion, schizotypy och arbetsminne Att vara mer lättdistraherad än andra är något som människor med hög grad av schizotypy känner igen sig i. Detta gäller både för dem som har diagnosen schizofreni och för dem som inte har diagnosen men som ändå har symtomen. Människor med hög grad av schizotypy har svårare än andra att hålla kvar uppmärksamheten och förbli fokuserade på en uppgift i en bullrig miljö. Ofta har de även sämre arbetsminne än andra, vilket innebär prestationsförluster i många situationer. En hypotes har därför varit att sambandet mellan schizotypy och distraktion beror på det sämre arbetsminnet.

I en nyligen publicerad studie₁ testades denna hypotes, men det visade sig att variationer i arbetsminne inte kan förklara sambandet mellan schizotypy och distraktion. Individer som klassificerades ha ”hög grad av schizotypy” var mer distraherade av oväntade ljud under såväl en visuospatial som en verbal uppgift, jämfört med dem som klassificerades ha ”låg grad av schizotypy”. Samma mönster hittades för dem som klassificerades ha låg kontra hög arbetsminneskapacitet.

Det intressantaste resultatet från studien var emellertid att schizotypy och arbetsminneskapacitet bidrog på olika sätt till hur lätt individerna distraherades av det överraskande ljudet. Detta innebär att olika mekanismer ligger bakom den uppmärksamhetsproblematik som är kopplad till schizotypy jämfört med den problematik som är kopplad till sämre arbetsminneskapacitet. Med andra ord verkar det som om variationer i arbetsminne inte kan förklara varför individer med hög schizotypy har uppmärksamhetsproblem.

Exakt hur arbetsminneskapacitet och schizotypy skiljer sig åt är något som författarna till studien endast kunde spekulera om. En hypotes som är välgrundad i litteraturen är emellertid att variationer i arbetsminneskapacitet bidrar till distraherbarhet genom att påverka hur väl människor lyckas avgränsa uppmärksamhetens omfång till den uppgift de håller på med. Hög schizotypy bidrar å andra sidan genom att göra det svårare att ignorera saker i omgivningen, vilket skulle kunna bero på brister i habituering. Det innebär i det här fallet att hög schizotypy leder till svårigheter att vänja sig vid störningsfaktorn över tid, i takt med att man får allt mer erfarenhet av bakgrundsljudet.

Slutsats

Vi drar slutsatsen att arbetsminne och schizotypy tenderar att samvariera på ett sådant sätt att människor med hög grad av schizotypy också tenderar att ha låg arbetsminneskapacitet. Men det är inte den låga arbetsminneskapaciteten i sig som skapar uppmärksamhetsproblemen hos dessa individer. En viktig implikation av denna slutsats är att ”arbetsminnesträning” (det vill säga interventioner i form av träningsprogram som syftar till att öka arbetsminneskapaciteten) inte bör bidra till att minska uppmärksamhetsproblematiken för människor med hög grad av schizotypy.