Jag skulle vilja skriva att Marie Silkeberg (MS) tar oss med till andras trädgårdar.

Att Lennart Sjögren (LS) tar oss med till andra trädgårdar.

Skriva det vet jag inte varför jag vill. Möjligen för att sola mig.

Vill att det är för att berätta att det finns som en möjlighet.

Det att träda in i två poetiska rum, så olika och samtidigt så besläktade,

då diktens språkliga utsida hämtar ur det poetiska språket,

då diktens livgörande insida hämtar ur såväl MS som LS och läsarens minnen och glömska.

I ”Atlantis” de många platsernas förvåning,

platser som varit skrattens och strävandets,

nu före detta platser, orofyllda, andras trädgårdar.

MS rör sig över världens oro, skriver sig fram, tvivlar över ordens nödvändighet,

inte uppgivet, i frågande tonart.

I ”De andra trädgårdarna”, platserna i det förflutna,

snart lämnade av dem som samtalade, älskade, frågade,

för andra att forma;

”ett svenskbarn/utanför det första stora kriget/utanför det andra stora kriget”

LS rör sig över tidens oro, skriver sig fram och tillbaka,

”ett svenskbarn i landet/Utanför”

och MS skriver in sig i detta Utanför,

ty,

gränsen mellan innan och utan både finns och inte.

Så talar två samlingar diktande med varandra

i läsarens tvivelsutan oro över tingens tillstånd.

Om inte tröst, så röster som bär långt med prövandets ord,

försökandets omtag, meddelandets ärlighet,

poetiska symfonier i läsandets konsertsal.