Vad händer om treåringar i förskolan får använda digitalkameror utan att de vuxna där instruerar dem om hur och till vad de skall användas? Vad kännetecknar små barns intra-aktiva digitalkamerapraktik? Gör barnen estetiska val med utgångspunkt i hur de använder och riktar kamerorna, mot och med, tingen omkring dem? När barn i en svensk förskolekontext blir fotograferade av pedagogerna så är det ofta utifrån en dokumenterande avsikt. Men barn i förskolan använder inte kamerorna på samma sätt som vuxna, de använder dem på en mängd andra sätt och med andra strategier. Målet i den här presentationen är att lyfta en möjlig estetisk aspekt av små barns kamerapraktik. Den utgör en del i ett pågående avhandlingsarbete med fokus på små barn och digitalkameror. I det empiriska materialet syns hur barnen sam-handlar med både tingen, relationerna och med platsen och det visar sig också att barnen ibland ger uttryck för estetiskt sam-handlingar med det som finns omkring dem. Genom att ta teoretisk utgångspunkt i posthumanistiska teorier och då med särskild utgångspunkt hos fysikern och feministen Karen Barad förstås barnens användande av digitalkamerorna som intra-aktiva, ömsesidiga händelser där digitalkamerorna lika mycket som barnen är aktiva deltagare i det som utspelar sig. Både barnen och kamerorna förstås som agentiska (Barad 2003, 2007). De resultat som presenteras och diskuteras här är preliminära och undersökande, de baserar sig på empiriskt material från ett pågående doktorandprojekt.