"Tusen år hos Gud" är den drömska text som blir det sista längre prosastycke Stig Dagerman kom att skriva, tänkt som en prolog till en roman om Almqvist i landsflykt, en text där Dagerman återkommer till ett uttryck som är centralt i "Vårt behov av tröst är omättligt", det om "bekräftelse på att mina ord rört vid världens hjärta".