Recension av ”Bröllopsbesvär”, dramatisering av Stig Dagermans roman med samma namn med premiär på Göteborgs Stadsteater 27 januari 2007. Recensionen införd i Gefle Dagblad 30:e januari 2007 med rubriken ”Inget besvär med Dagerman i Göteborg”.

Inget besvär med Dagerman i Göteborg

TEATER

GÖTEBORGS STADSTEATER

Bröllopsbesvär

Av Stig Dagerman

Dramatisering:  Stig Larsson

Medverkande: Mirja Burlin, Ralph Carlsson, Eivin Dahlgren, Marie Delleskog,

Maria Eggers, Johan Gry, Sven-Åke Gustavsson, Åsa-lena Hjelm, Henric Holmberg, Thomas Nystedt, Victor Trägårdh, Jill Ung, Martin Wallström-Milkéwitz, Cecilia Wernesten och Johannes Leyman (musiker)

Tre osynliga med mycket  närvarande Stig på Göteborgs Stadsteaters Stora Scen.

Ett: författaren Stig Dagerman som 1949 skrev sin sista roman, ”Bröllopsbesvär” under stor press. I brev till förläggaren Ragnar Svanström skrev han om sin förvåning ”över att jag en gång, kunnat ställa ihop ord som det stod lite skimmer kring. Jag är avundsjuk på den jag en gång var. Nu ser varenda sida ut som ett korrektur, en likgiltig samling bisatser. Och tycker jag mig ha nånting att säga, nog grånar det så fort jag skriver ned det.” Och i ett annat följebrev skrivet något senare: ”Gud vad det är ljuvligt att kunna jobba igen, att vara i smältning efter två års istid. Jag har inte sovit på två nätter på den tredje, om dagarna går jag i feber, en skön, och känner mig saligt berusad.”

Två: författaren Stig Larsson som med stor känslighet och trogen originalet dramatiserat denna snart sextio år gamla roman så att den går att kliva in i och vistas i, ett dramatiserande arbete som visar andra sidor av Larsson och där det känns som som att två textrader hos Dagerman hjälpt honom att hitta en mycket lyckad bro från roman till scenisk gestaltning. ”Högst av alla dygder sätter jag den form av kärlek som kallas förlåtelse.” (Tror vi på människan?” 1950) Och: ”De hade själva många fel men de dolde dem aldrig. De kunde inte och ville inte.” (Om de älskade farföräldrarna som Dagerman växte upp hos på Norrgärdet i Älvkarleby i ”Ett barns memoarer” från 1948.)

Tre: Konstnären Stig Claessons målning ”På landet” uppförstorad och täckande det centrala scenrummet redan innan spelet börjar och tillsammans med en försiktig husgavelsscenografi i falurött och orgelmusik omgående gör att överenskommelsen mellan scen och publik är klar.

När jag går ut från föreställningen nynnar jag på en låt om att älska den man råkar vara nära. Det är inte en av Dagebys nyskrivna sånger, de som tillsammans med Anita Björks inläsningar av centarla romanavsnitt emellanåt i föreställningen skänker oss behövligt berättarteateravstånd, avstånd där utandning får oss att minnas att det är teater vi deltar i, en teater som i kasten mellan det tokroliga och avgrundsskrämmande, det komiska och det tragiska, får oss att begripa att det vi är med om är skildringar av de alternativa vägar våra egna liv kan hamna i och ta.

Sången jag nynnar på och som klämts fram ur minnesskrymslorna av pjäsens återkommande replik, om att man tager vad man haver, är från 70-talets första år och i översättning lyder textraden ”om du inte kan vara med den du älskar, älska den du är med” (Stephen Stills, 1970).

Det har gått två dygn sedan jag såg premiären på ”Bröllopsbesvär” och intrycken är fortfarande överväldigande, ja, än mer än direkt efter premiären. Inte sedan jag såg ”Den ludna gorillan” på Folkteatern i Gävleborg har jag erfarit en sådan kraft från scen och salong.

På nattkaféet en bit från Stadsteatern i väntan på morgontåget hemåt, blir de här raderna till: Det är besvärligt i livet. Också. Hur bra kan det bli på teatern? Det är som att upptäcka en massa möjligheter och hot som inte gick att uppfatta när man var mitt i steget, livets mångfald uppenbaras och tillfälligheterna kanske inte alltid är slumpens verk.

Vad mer kan man önska av teatern än att den förflyttar och uppenbarar? Pjäsen blir emellanåt större än situationen och jag finner mig vara i det mångskiftande, myllrande, bröllopsbesvärliga dygnet som Johan Wahlström så känsligt iscensatt, ensemblen lyhört vandrar in och ut i. skönt att se organisten i fonden, att höra Anita Björks berättarröst och här sker något som inte alltid inträffar på teatern.

Överenskommelsen mellan scen och salong fungerar och i nästan tre timmar befinner vi oss i ett norduppländskt känslostormande där man tar vad man har och hjärtat är med och det blir dubbelt starkt och med tacksamhet hörs ingen härmad dialekt.

Första akten ligger det komiska närmast, i andra det tragiska. I den rika romanen finns så många spår att följa, så många berättelser att vika ut, förklara och förstå och på scenen möter vi slaktar’ Westlund som ska äkta den mycket yngre och gravida Hildur, dotter till Snigeln, han som byggde på en våning.

Snigelns historia skulle i sig räcka för en nog så intressant föreställning, den som bygger på en våning på huset sitt och av omgivningen skänks både spe och avund. Hilma Palm, brudens mor som aldrig sover och som så i djupet försonat sig med sitt öde. Även ett hårt öde kan i accepterandet väcka mjukhet och ro.

Tre luffare  av annat slag än Martinsons Bolle, luffare med passioner, vildsinthet och stolthet som vi alla är befryndade med, åtminstone så länge romanen/pjäsen varar. Radiohandlaren som är det modernas och stadens budbärare, han som står för det nya, det som komma skall, och landsbygdens drängar, döttrar och söner som både bedåras och på ryggen talar nedlåtande om onödigt bjäfs, sånt utan funktion.

Och pigan Svea som av Westlund får en brosch för ”lång och trogen tjänst” tar i romanen men inte på scenen emot den för ”kort och otrogen tjänst” och här ännu en berättelse att vika ut som ur den dagermanska mångfalden återstår att nyttja räntan av.

Om aktörerna skulle många sköna ord kunna sägas. Ingen går från scenen med något ogjort. Här är ensemblespelet det centrala, lyhördheten för nästa steg och den ur publiken som skriver detta önskar inte guldstjärnors tidsbundna och kortsiktiga ytlighet åt teaterkonstens yrkeskunnandes företrädare, utan en fortsättning på det eviga samtalet om var det är, detta att vara människa och att välja sin väg, vare sig möjligheterna är många eller få.

När jag efter föreställningen frågar Annemarie Dagerman, Stig Dagermans första fru, säger hon att ”det var så här det var på Norrgärdet, det är äkta och det är det bästa jag sett någon göra av Stigs texter”.

   Jag frågar henne om hur hon på Sångaren och får till svar ”ja, du…”.

Tanken på Sångaren dröjer kvar och det är svårt att inte tänka på Sångaren som ett av Dagermans självporträtt. Sångaren som inte får fram en ton, författaren som tvivlar på sin förmåga och ständigt skriver under press från många håll, inte minst inifrån.

   -Var jag bra? frågar Sångaren, när han tror att han sjungit och sjungit vackert på bröllopet i ett norduppländskt förflutet som skulle kunna vara på vilken landsbygd och i vilken tid som helst:

   - Jo, hur sjöng jag?

   - Hur skrev jag? var den fråga författaren till ”Bröllopsbesvär aldrig ställde.