PÅ SCEN
När Paul McCartney sjöng "Blackbird" för ett år sedan eller så på Globen, hörde vi en röst som blivit äldre. En röst vacker på ett annat sätt att lägga intill ljudminnet av den yngre. En röst i kör med sig själv i lyssnarens minne.
Så även nu. Luciano Pavarotti med en röst med annan ton än tillförne, en mognare, mindre spetsig, inte så säker. Tack och lov. Hantverkaren, konstnären och den enskilda personen bejakande viss osäkerhet; med en blinkning - knappt skönjbar - när han lutar sig en smula framåt mot mikrofonen när tonerna inte riktigt kan få luft.