J.M.G. le Clézio: Afrikanen. Porträtt av en far

Berättelse

Översättning Ulla Bruncrona

Elisabeth Grate Bokförlag

Det finns en rastlöshet i mycket av det J.M.G. le Clézio skrivit, ett överstrykande, ett omtagande, ett backande, ett prövande, ett otålande. Men är det rastlöshet, egentligen?

I den nyligen på svenska utkomna ”Afrikanen” (i översättning av Ulla Bruncrona på Elisabeth Grates Bokförlag), en berättelse på knappa hundra sidor, minns författaren hur det åttaåriga barn han var slapp undan instängdheten i lägenheten i Nice och hur han fick tillgång till ett sinnligt och kroppsligt liv i Nigeria. Fadern hade han aldrig träffat förr. Fadern var läkare i ett jättelikt distrikt i västra Afrika och hade misslyckats att ta sig till Frankrike för att rädda sin familj till friheten i Afrika och undan den tyska ockupationen. Några år efter krigsslutet blev det dock möjligt att återförena familjen, en tvåårig återförening som skulle bli av avgörande betydelse för den blivande författaren.

Le Clézios, till omfånget lilla och till innehållet stora, bok, skildrar en far som är läkare, den sorts, om sorter finns, som har nästans behov som mål och mening. Fadern uppväxt på Mauritius, utbildad till läkare i England och utan ekonomisk möjlighet att starta egen praktik hamnar efter examen i Guayana och därefter i Västafrika och blir ’afrikan’, blir människa bland människor, där de två kulturer ’afrikanen’ befinner sig blir något tredje och allmänmänskligt. Den europeiska vetenskapligheten parad med en social och kulturell utstyrsel av annat och kroppsligare slag än den höga kragarnas och instängda kropparnas.

Och sonen med mottagligheten hos en oskuldsfull, en ännu inte komprometterad, en ännu inte kompromissande – ser, känner och tar in detta andra som vore det det första.

”Afrikanen” är en rakt berättad historia om en far och om hur en son kan be-skriva en far. Nittio sidor text som speglar en ofta frånvarande far – en far som författaren förstår allt mer

- och en saknad efter en ständigt närvarande far som le Clézio förnam som barn, en saknad som ersattes av, som författaren skriver, ”denna sinnliga erfarenhet av Afrika” och ingenstans i berättelsen ens en förnimmelse av något exotiserande.

Romaner som ”Rapport från Adam” (1964), ”Flykternas bok” (1970), ”Syndafloden” (1968), ”Öken” (1984), ”Skattsökaren” (1990) och novellsamlingar som ”Febern” (1966) och ”Mondo” (1981) blir via ”Afrikanen” infärgade av än fler nyanser, liksom för övrigt essäsamlingen ”Jordisk extas” (1969). Det är som finge författarens gamla texter en ny lyster, som om ”Afrikanen” besegrar en ironisk läsning och ger plats för en i kärleksfullhet formad naiv hållning. Inte så att den ironiska läsningen försvinner, ingalunda, utan så att två samtidiga och med varandra korresponderade läsarter blir möjliga i samma läsandets stund.

Ja, ”Afrikanen” är en bok som kan vara en referenspunkt för val av hållning vid läsande i det le Clézio frigör sin text från kulturbestämda kategoriseringar. ”Afrikanen” är en av höstens intressantare texter.