Tv blev tidigt ett medium där film producerad för biografindustrin frekvent kom att visas. Ett relaterat område är televisionens funktion som ett forum för visualiserad filmkritik i olika tappning. Det i svensk television mest omedelbara exemplet på detta är programmet Filmkrönikan. Med en filmkritiker i bild som med hjälp av frekventa citat från aktuella filmer värderar och tolkar biografernas utbud har Filmkrönikan utgjort ett centralt inslag i en nationell film- och tv-kultur. Televisionens filmkritiker blev också snart offentliga celebriteter på ett annat sätt än pressens eller radions. Nils-Petter Sundgren kom exempelvis att fungera som en symbol för seriös filmkritik medan andra fått andra typer av offentliga roller: Gunnar Rehlin som den pretentiöse cineasten eller Orvar Säfström som den ungdomlige film-nörden.

Filmkrönikan är ingen självklar del av den rundgång mellan akademi och filmkritik som kännetecknar delar av dagspressens. Ändå ger programmet oss tillträde till en viktig dimension av samtida förhållningssätt till film. Mer bestämt till det nationella filmpolitiska projekt där ”kvalitetsfilm” blir ett honnörsord. Harry Schein och andra representanter för Svenska Filminstitutet fick tidigt presentera sina visioner medan filmindustrins representanter i stället fick försvara sina publiktillvända ambitioner.

Filmkrönikan är inte bara (eller främst) en del av den stora filmkonstens fält. Programmet är länge också ett forum för en samhällsorienterad filmsyn som vurmar för ställningstagandet och för medvetna samtidsbilder. Hollywood är ofta i skottgluggen medan europeisk film än oftare lyfts fram som ett upphöjt undantag. Under 1900-talets sista två decennier förändras så sakteliga programmet. Filmkrönikan blir i allt högre grad ett skyltfönster för premiäraktuella filmer, betyg införs och samhällsengagemanget avtar.