Syftet med denna presentation är att fokusera på några metodologiska ställningstaganden av betydelse för en vårdvetenskaplig substansutveckling. Detta sker genom en vandring från fenomenografi till fenomenologi och hermeneutik, från induktiv och deduktiv slutledning till att forma den abduktiva tes som kan vidga och fördjupa förståelsen för vårdares, patienters och anhörigas perspektiv på vård. Det blir möjligt att identifiera människors uppfattningar av ett fenomen men även hur detta påverkar deras tillvaro.

Metodologi

Den explorativa och upptäckande induktiva fasen gör det möjligt att finna de nya nyanser som kan föra utvecklingen framåt, vilket kan tillskrivas den påföljande generativa och mönsterskapande fasen. I deduktionsledet fastställs siktet och det meningsbärande synliggörs ur ett vårdvetenskapligt perspektiv. Det blir möjligt att skapa det mönster som utgör den helhet där delarna blir förståeliga och tvärtom. Siktet utgör den horisont mot vilken olika aktörers röster i världen kan förstås. Abduktionen, tillsammans med den hermeneutiska dialogen mellan det teoretiska perspektivet och resultatet av lägesbestämningen, formar de heuristiska antagandena som beskrivs som abduktiva teser. Dessa avser att föra tänkandet framåt. Då blir det möjligt att upptäcka när vård får mening av god vård och det blir möjligt att utveckla en modell för vårdande utgående från olika perspektiv på vård.

Resultat

De abduktiva teser som formats har utvecklats i relation till en ontologisk hälsomodell. Det som framstår som gemensamt för de tre aktörerna är att vård handlar om en kamp, endera; ensamma mot, tillsammans med eller istället för andra, för att skydda och värna människors integritet. Om det inte lyckas lider de. Det sanningslikas evidens framstår när människors lidande lindras i den atmosfär av gemenskap som karaktäriseras av delaktighet, medmänsklighet och en känsla av samförstånd. Den vetenskapliga syntesen möjliggör ett öppnande mot nya horisonter och är verksam både i teori och i klinisk praxis.