Intresset kring professioner och professionaliseringsprocesser har ökat under de senaste åren. Det är inte längre enbart forskare med tvärvetenskapliga ansatser som studerar fenomenen, utan alltfler aktörer inom olika yrkesgrupper är aktiva. Yrkesgrupper som tidigare huvudsakligen har haft en gedigen färdighetsträning som bas för yrkesutövning, har numera även utvecklat egen forskning som en del i en professionalisering. Andra delar i professionaliseringen är att fler yrkesutbildningar införlivats i det akademiska systemet, liksom att yrkens kunskapsbas och avgränsning gentemot andra yrken är stadd i ständig utveckling.

Allt detta skapar spänningar och ger nya utmaningar i fråga om bildning, utbildning och yrkesutövande. Äldre yrkesutövare känner sig främmande för yngre teoretiskt skolade, men också yrkesmässigt mindre skickliga, kolleger. Lärarna i de akademiska yrkesutbildningarna kanske inte känner igen sig i de nya kraven på vetenskaplighet. Positioner flyttas i fråga om yrkeskunnande. Yrkens kunskapsbas förändras och det får följder för såväl yrkesutövning som utbildning. I detta uppstår lätt en polarisering mellan ”teori” och ”praktik”. Utmaningen i varje yrkesutbildning handlar om att förena dessa två aspekter, att gjuta samman dem i en gemensam yrkeskompetens.

I denna forskningsöversikt beskrivs, analyseras och problematiseras några aspekter av detta – och då särskilt frågan om ”teori” och ”praktik”. Översikten utgör en pusselbit i förståelsen av hur yrkesgrupper kan reflektera över sig själv, sin kunskapsbas och sitt ansvarsområde. De yrkesgrupper som behandlas är arkitekter, ingenjörer, sjuksköterskor, militära officerare – och i viss mån – lärare.