Lars Anders Johansson: Sonetter
Dikter, 183 s
Bokförlaget Augusti
Allvarligt talat. Ett program i P1 där medborgare frågar sådana som begrundat människans villkor via dikt och konst och undersökning.
Allvarligt talat kan också vara en rubrik till Lars Anders Johanssons ”Sonetter” som kommer ut i dag i en mycket diger (trettiofyra sonetter och till det åtta sonettkransar som ju innehåller femton sonetter var) och vacker volym. Människans villkor inordnade i en poetisk förståelseform.
Rytmen är det som efter första genomläsningen dröjer kvar. Melodin låter vänta på sig, även om rimmen pekar ut slutackord, fjorton per dikt. Betydelsen och innebörden, innebörden och betydelsen tar sig långsamt in medvetandet. Eller snarare: den som läser närmar sig först det rytmiska, söker därefter melodin och stötvis laddas fjortonradingarna med slutrim med innebörder. Det är kul. Riktigt kul. Det är allvarligt. Riktigt allvarligt. Och det tar tid att läsa. Sättet att läsa mycket annorlunda än om det vore en novell eller en deckare. Sättet att läsa alldeles oerhört annorlunda än den flödesskummande läsningen av digitala flöden. Här krävs ett läsararbete och det tackar en för. Tack, författaren.
Sonetten, det lilla ljudet om vi översätter det, är en bunden versform. Fyra verser. Först två med fyra rader och därpå två med tre rader. Rytmen oftast femtaktig. Och den är på rim. Petrarcas och Shakespeares och Rilkes (om Orfeus) brukar framhållas i sammanhanget.
De första trettiofyra sonetterna, som inleder Lars Anders Johansson samling fjortonradingar, behandlar vänskap och svek, optimism och pessimism, illusion och verklighet, hem och hemlöshet och förtätningen av hans meddelanden i denna bundna form erbjuder smärta och glädje, tvivel och hopp, ångest och – ångest. Det är gott. Det finns ingen chans att vara alldeles densamma efter att först ha läst dessa sonetter och därefter öppnat de inskrivna meddelanden för de egna erfarenheterna. Som i första strofen i ”Utanför”:
Jag står här utanför och tittar in.
Här ute är den kalla, hårda världen,
där inne värmer mänskor sig vid härden,
den värmen kommer aldrig att bli min.
De raderna väcker en erfarenhet av en begravning jag var med om i barndomen. Eller två. Kanske var det i Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten” eller mormors begravning. Eller båda. Så arbetar dikten. Slår sig in i läsarens minneslager och väcker till liv. Intill Anders i ”Gäst hos verkligheten” går läsaren och barnen på rangliga flottar på Medelhavet och många andra där på utsidan.
Av de åtta sonettkransarna är det Delila som håller mig kvar, även om flera av de andra rört om i medvetandet, den om Penelope och den om Lady Macbeth och den om Medea och glädjen av att åtminstone ha ett antal gemensamma referenser i en kultur som perforeras och kanske börjar vittra av kommersialismens algoritmer. Delila, som här blir en föregångare till alla de namnlösa som inte fick och tordes vittna om orättvisorna och övergreppen. Och Simson fick mer än vad han tålde.
Där han såg ett såg hon i stället två
det var en läxa som han sent fick lära.
Så, i diktens form bryter Lars Anders Johansson upp ett antal av de berättelser vi länge haft bland oss, som en kanon, klassiker. Han bekräftar och kopierar dem inte i hyllningens form, utan samtalar med dem. För dem vidare.
Det är riktigt skönt att läsa långsamt.
Gävle, 2018. Vol. 22 mars, p. 16-