Så här går det när vi ger en poet i uppdrag att recensera en bok – han tolkar den i en dikt! "Möjligen för egensinnigt", tillstår recensenten. Men Johannes Anyurus "Strömavbrottets barn" bjuder in och inspirerar. En nödvändig samling texter, menar Bengt Söderhäll i sin, poetiska, recension för AB Kultur.

FAKTA: Ny bok av Johannes Anyuru, "Strömavbrottes barn. Texter om konst, våld och fred 2010-2018" (Norstedts)

Digitalt 10 april 2018/papperstidningen 15 april 2018 (intill en större artikel om Anyuru med rubriken "Han vill vara sansad muslimsk röst" av Sara Ullberg/TT

Alla skulle kunna vara den jag är.

Jag skulle kunna vara en av alla de andra.

Valde gjorde jag inte, att bli just den här.

Något kan en förstås putsa på uppenbarelsen sin,

men så mycket, så många

av så många anledningar

har gjort andra

indelningar,

värderingar,

uppdelningar,

skiktningar,

än de mänskliga,

mänskliggörande,

så att förenande blivit hart när orimligt svårt.

Ändå skrev studenten:

- Det går att tänka sig ett globalt vi.

Detta är min kommentar efter att ha läst Johannes Anyurus infallsrika, mycket allvarligt bokstaverade samling texter i olika tonarter och format, dramatik, poesi och prosa – från vårt innevarande 10-tal. Om konst. Om politik. Om våld. Om språkets låsning. Om språkets öppnande. Om barnens lek. Före och efter den nödvändiga och den onödiga uppdelningen.

Jag ställer mig framför spegeln och en annan spegel och en tredje spegel och ser de många jag inte blev. Strömavbrottets barn har åldrats. Släcker lampan. Tänder igen.

Jag släcker. Jag tänder. Lilla barnet leker. Blir ett med alla. För en stund.

Bengt Söderhäll