Denna uppsats är en explorativ studie ur relationistiskt perspektiv av vad som bidrar till välbefinnande och hälsa i vårdsammanhang. För att ange och beskriva relationella förhållanden har Martin Bubers dialogfilosofi använts som teoretisk modell. Grundrelationer som uppstår mellan Jag-Du eller Jag-Det och återfinns i dimensionerna, människa-det andliga, människa-människa, människa-natur. Denna filosofi har tillsammans med Katie Erikssons vårdteori i ”Vårdandets idé” använts i en hermeneutisk analys av praktiska vårdmöten. Utifrån dessa teorier har en jämförelse och därefter syntes varit utgångspunkt i analysarbetet. Vårdmötena skildrar vård ur olika perspektiv, patient, anhörigvårdare samt vårdpersonal, inom olika vårdsammanhang. Studien är subjektiv och inte generell i sin kvalitativa ansats men resultatet visar ändå på viktiga relationella samband som bidrar till upplevelser av hälsa och helhet i läkeprocessen. Det är viktigt att dessa relationsaspekter som resurs för läkedom får plats i vårdplaneringen utifrån Hälso- och sjukvårdslagens intentioner. Denna helhetssyn har dock inte funnits i tillräcklig utsträckning inom befintlig offentlig sjukvård på grund av ett endimensionellt biomedicinskt synsätt på människan som haft tolkningsföreträde inom denna under en längre period. Denna studie visar på det subjektiva värdet av den mångdimensionella synen på och bemötandet av människan, patienten inom vården. Detta medför möjlighet till upplevelse av helhet och delaktighet i läkeprocessen.