De större hjälporganisationerna organiserade sina hjälpinsatser på liknande sätt under tsunamikatastrofen. Oftast kom en appell från någon systerorganisation. Därefter gjordes en sammanställning av hjälpbehovet, innan man skickade det som behövdes till området, vare sig det var material eller kunnig personal. Det var sedan systerorganisationen som styrde arbetet på plats eftersom de känner bäst till sitt lands samhällsstruktur. Risken för kulturkrockar minskade genom att de utländska biståndarbetarna kunde vända sig till sin systerorganisation för råd och stöd i frågor rörande den kultur de befann sig i.

Medias roll under och efter katastrofen har varit både informativ och granskande, men den kunde också vara spekulativ och osaklig. Man kan se en viss skillnad mellan morgontidningarna och kvällstidningarna. Kvällstidningarna verkade i högre grad vilja försöka sälja lösnummer på människors lidande och var mer individfokuserad än morgontidningarna. Morgontidningarna speglade tsunamin mer ur ett helhetsperspektiv. Jag fann också att morgontidningarna oftare hänvisade till källorna än kvällstidningarna.

Under tsunamikatastrofen väcktes existentiella frågor. Jag fann att många av dessa tankar handlade om livets förändlighet, hur snabbt allt kan ändras. Många tankar kretsade kring familjen. Detta kom fram både i enkätundersökningen och hos de som arbetade med katastrofen. Tankarna kring tsunamikatastrofen verkar dock idag handla mer om hur man kan få till stånd bättre och snabbare krisberedskap, än om de existentiella tankarna, som var mer dominerande direkt efter att katastrofen inträffat.

Det unika med tsunamikatastrofen var att den väckte ett starkt engagemang bland folk som på olika sätt ville hjälpa till. Nu verkar det dock som att tsunamin börjat blekna för de flesta. Man kan se på nya insamlingar olika hjälporganisationer gjort att engagemanget inte är så stort som under tsunamikatastrofen.