Nathan Söderblom var ett levande band mellan Europas folkkyrkor, en andes budbärare, som blev hörd och förstådd överallt och genom vilken människor från skilda världar lättade upp sitt hjärta för varandra. Hans stora tanke: fred och samförstånd svarade mot den längtan, som växt sig så stark i efterkrigsårens splittrade värld, och dock förefaller det omöjligt att avgöra, om det var hans idéer, som fäste världens uppmärksamhet på hans person, eller om det inte snarare var den gåtfulla makten hos denna märkliga personlighet, som förde den ekumeniska tanken till seger. Han vann snart nog en erkänd ställning som en av protestantismens ledande personligheter, och hans namn blev till sist ett av de få stora som världen känner.

Eftersom hans starka personlighet ligger i grund för hans ekumeniska verksamhet, säger jag några ord om Söderblom som person. Det som lockade mest var hans enkelhet. Han hörde inte till dem som blir uppblåsta av sina värdigheter. Alla som träffade honom trodde att han var lycklig och harmonisk människa. Ensam utkämpade han sin själsnöd. Han var ett stöd för många, och han var ett stöd för sig själv. Och hela sitt liv blev han en sökande och forskande ande, samtidigt som han ägde en djup inre fromhet och gudsförtröstan.