Kanon eller inte kanon: Svenska noveller är en samling av rikedom

Det där med kanon är en sammansatt fråga, inte sant? Men, vad händer om allt finns osorterat? Om ingen som gått före betonat att somligt är väl värt att bevara och undersöka igen. Och igen. Och igen! Men, vi är många som lidit av påtvingat läsande av just kanon, klassiska texter valda av, ja, vilka? Ändå. Vi har behov av relevanta gemensamma referenser när knoppar brister, där barn vi lekt och när vårt behov av tröst är omättligt.

Frågan om kanon dyker upp med naturlighet vid läsning av ”Svenska noveller från Almqvist till Stoor” i urval av Ingrid Elam och Jerker Virdborg. Hur många noveller finns det, skrivna på svenska? Hur många av dessa har redaktörer och bokförlagsfolk levande kunskap om? Hur sker urvalet?

I förordet får vi veta att ett högt läsvärde är ett kriterium, med brasklappen att smaken är som baken. Vidare: inte långa noveller, flera genrer ska finnas representerade, tydlig smak av den tid som skildras och förnyelse av novellkonsten. Resultatet? Rikedom! Nittio noveller med mycket högt läsvärde, högläsningsinbjudande, samtalserbjudande. Och hur de talar med varandra, dessa korta berättelser om oss, grannar och grannars grannar. Astrid Lindgrens ”Sunnanäng” (1959) finns med i samlingen och den novellen ropar in många av de andra novellerna i sin givmildhet:

”För länge sen, i fattigdomens dagar, var det två små syskon som blev ensamma i världen. Men barn kan inte vara ensamma i världen, någon måste de vara hos, och därför kom Mattias och Anna från Sunnanäng till bonden i Myra.” Inte heller noveller kan vara ensamma, de måste vara hos någon. Läsaren på biblioteket, på bryggan, på pendeltåget.

I stället för att räkna upp noveller och författare skriver jag att det vore önskvärt med två samlingar ytterligare. Vi har redan ”Svensk poesi under redaktion av Daniel Möller och Niklas Schiöler” (Albert Bonniers, 2016). Det skulle behövas en ”Svenska facktexter” och ”Svenska essäer” (”Världens bästa essayer” i urval av Magnus von Platen, Natur och Kultur, 1961 visar denna litterära forms mångfald) för att vi ska få en gedigen utgångspunkt för ett fortlöpande, kritiskt samtal om kanon, läsvärde, språkets och litteraturens utmejslande och skapande av mening och relation.