Fotohandlaren Sven Nilsson (1909-1982) ägnade en stor del av sitt liv åt att filma landskapet Dalarna, i synnerhet staden Falun. Hans filmproduktion, som sammantaget består av över 500 titlar i varierande längd, är förmodligen inte kända utanför Dalarnas gränser annat än för de verkliga lokalfilmsentusiasterna. Men i Dalarna hålls hans filmgärning vid liv genom inte minst Dalarnas Museums försorg. Det ordnas filmvisningar runt om i länet och Nilssons filmer ges ut på DVD. Nu hör det till saken att det framgår tydligt av filmerna att Nilsson vurmade för det moderna framskridandet under framför allt 1960-talet, vilket inkluderar exempelvis rivningar av staden Faluns 1600-talskvarter till förmån för mer funktionella byggnader, och att han hade ett påtagligt nationellt perspektiv: Hans mission var att försöka inlemma det lite efterblivna Dalarna i en nationell moderniseringsagenda. Ändå lyckas man idag få honom att framstå som en person som värnade om det lokala kulturarvet i allmänhet och rötterna bakåt i tiden till Falu gruvas storhetstid i synnerhet. Hur går det till? Detta vill jag utreda i mitt paper, bland annat med hjälp av David Lowentahls argument för att ett kulturarv är en konstruktion av fakta och myter stadd i ständig förändring och Peter Aronssons idé om att även om själva kulturarvsbegreppet ursprungligen skapades för att tjäna nationella syften, så formas dagens kulturarv utifrån specifikt regionala eller lokala behov.