När första säsongen av den svenska TV-serien Jourhavande hade premiär den 17 mars 1974 var den på flera sätt typisk för svenska TV-dramatik av sin tid. Den kännetecknades av en realistisk estetik, den adresserade samhälleliga problem, och den blev häftigt uppmärksammad och debatterad i pressen.
Under 1970-talet blev denna så kallade TV-teater en nationell angelägenhet av vikt. I en tid av biografkris framstår i efterhand den inhemska tv-dramatiken som en av de mest publikt centrala audiovisuella nationella produktions- och distributionsformen för sin tid. TV-serierna och pjäserna präglades av tidens politiserade anda och fungerade som projektionsytor för aktuella samhälleliga konflikter. Ofta fokuserade TV-dramatiken välfärdsstatens funktioner. Företeelser som arbetslöshet (Friställd, 1969) eller migration från landsbygden (Hem till byn, 1971-1976; Fiskeläget, 1974) och institutionella kontexter i välfärdsstaten som skola (Lära för livet, 1977) eller idrottsrörelse (Hammarstads BK, 1977) i fokus.
Ett återkommande tema i dessa produktioner var hälso- och sjukvård. De kanske främsta exemplen är de två serierna Jourhavande (1974) och Babels hus (1981). Båda fokuserar maktmissbruk, stordrift och ekonomism i den svenska sjukvården. Båda har det stora sjukhuset som spelplats. Jourhavande regisserades av Jackie Söderman efter manus av Gunnar E. Sandgren. Den visades i två säsonger 1974 och 1975. Babels hus regisserades av Jonas Cornell, efter manus av förlagans författare P C Jersild, och hade premiär i januari 1981. Båda serierna sågs av en stor publik och ledde till häftig debatt. Det var inte så mycket själva serierna som debatterades utan den verklighet de beskrev – och kritiserade.
I min presentation kommer jag dels att tala om hur sjukvårdens problem gestaltades och berättades i dessa serier, samt om hur sjukhuset konstrueras som dystopisk miljö. Dels kommer jag att diskutera mottagandet i pressen av serierna. Jag kommer också att anknyta till skildringar av sjukhusmiljö i andra TV-produktioner från perioden.