En traditionell förståelse av dokumentärfilmen placerar den i de saklighetens diskursiva fält som utgörs av områden som vetenskap, ekonomi och politik. I de senaste decenniernas essäistiska och postmoderna dokumentärfilm är dock en tydligt relativiserande och subjektivistisk utveckling en ofta iakttagen estetisk tendens. Här argumenteras för att tendenser som utmanar dokumentära filmers objektivistiska normer inte bara är en företeelse synlig i en smal konstnärligt orienterad filmkultur, utan också tydligt präglar ett bredare utbud av samhällsorienterad TV-dokumentär.  I presentationen diskuteras hur: 1) Ett retoriskt skifte successivt kan skönjas vad gäller de estetiska idealen för breda dokumentära reportage och filmer, där ett större fokus kommit att ligga på subjektivitet och känslor. Och mindre på sakframställning. 2) Hur (fr.a.) TV-reportage och dokumentärer under 2000-talet blivit allt viktigare katalysatorer i samhällspolitiska processer, i offentliga debatter och till och med i rättsfrågor. Exempel som tas upp är de två filmerna Könskriget (2005), filmerna Experimenten om kirurgen Macchiarini (2016) samt dokumentären Älska mig för den jag är om sångerskan Josefin Nilsson (2019). 3) Hur dessa filmer samspelar med en offentlighet i omvandling där nya medier i hög grad är arenor för en känslomässigt fokuserad diskussion, och där TV-dokumentärer i flera fall blivit utgångspunkter för inte bara debatt utan också lett till beslut i rättsprocesser och påverkat politiska skeenden