Svenska kyrkan har, jämfört med övriga kristna kyrkor, varit unik med sina regler för kyrkotillhörighet. Dessa regler, som i praktiken inneburit att de flesta svenska medborgare fötts in i medlemskap, har länge debatterats. Många har hävdat att Svenska kyrkan bör grunda sitt medlemskap på dopet.

1996 trädde nya regler i kraft, enligt vilka dop eller anmälan är en förutsättning för medlemskap. Detta beslut föregicks av en debatt som synliggjorde uppdelningen mellan en hög- och folkkyrklig syn. De högkyrkliga har i debatten betonat dopet som sakrament, och jämställt Svenska kyrkan med Kristi kropp och församling, i sina argument för att låta dopet bli medlemsgrundande. De folkkyrkliga har istället betonat kyrkans funktion, och vill inte jämföra Svenska kyrkan, dess villkor och uppgift med den nytestamentliga kyrkan. Dagens kyrka fungerar under förutsättning av öppenhet mot folket, vilket enligt den folkkyrkliga synen hindras om dopet är medlemsgrundande.

Slutsatsen av detta, är att en konstruktiv debatt ofta hindrats av att man förbisett dessa grundläggande värderingsskillnader.