Människan i det samtida Sverige lever i en kultur som uppmanar till optimering och utvärdering av i stort sett allt hon gör, både i arbetslivet och privatlivet. Denna tidsanda tenderar att få oss att fokusera på ytan snarare än djupet och får förmodligen konsekvenser för vår människosyn och även hur vi ser på oss själva. Det verkar också som denna utveckling får negativa konsekvenser för människors hälsa och välbefinnande. Kan det till och med vara så att tidsandan förhindrar oss att växa och fördjupas som människor? I denna text diskuteras utmattning, gränssituationer och betydelsen av den kunskap som döljer sig bortom yta och optimering. Texten vill lyfta fram betydelsen av den kunskap som inte låter sig fångas i tabeller och skalor, den erfarenhetsbaserade kunskapen som döljer sig bortom de kunskapsgränser som vetenskapen ofta rör sig inom. Texten är tänkt att vara ett inlägg som skapar diskussion kring den samtida kulturens inverkan på människan och hennes livsupplevelse. Texten vill också bidra till reflektion kring den kunskapsdimension och kompetens som Människa-Kultur- Religionsprogrammet syftar att leda fram till och vad denna kunskap betyder i arbetet med människor. Innehållet berör både temat ’religion och kultur i svensk kontext’ och ’existentiell kultur’. Allt fler människor i Sverige idag hamnar i en situation där de inte längre klarar av att hantera sina liv. De befinner sig plötsligt i en situation där de inte kan arbeta, sköta sin familj, eller ens ta sig upp ur sängen. Det är kompetenta och ambitiösa människor som inte längre är kapabla att hantera sina liv. Vad är det som händer? Vad är det för mekanismer som bidrar till detta? I folkhälsopropositionen En förnyad folkhälsopolitik 177 (Prop. 2007/08, s. 110) ställs, nästan som i förbifarten, frågan om ”[…] upplevelsen av stress beror på att våra existentiella behov inte är tillgodosedda” (33). I min avhandling Vid utmattningens gräns (Eriksson 2016) är det den existentiella erfarenheten av utmattning som är i fokus. I den här artikeln vill jag relatera något av innehållet i avhandlingen till den aktuella samhällstrenden som säger att vi på alla livets områden måste jobba på optimering, att allt vi gör ska mätas, kontrolleras och därmed kvalitetssäkras. Kan det vara så att denna trend har motsatt effekt, att jakten på ständig förbättring istället för oss bort från ett arbetsliv, kanske till och med ett liv, med kvalité? Uppfattningarna hos patienter och vårdgivare i Vid utmattningens gräns är att det finns en gemensam nämnare hos många som drabbas av utmattning, en problematikens kärna som handlar om förändringar i tillvaron som skapar en distansering från det som genererar motivation och drivkraft i livet. Dessa förändringar leder i sin tur till en upplevelse av förlorad mening och livsdränering. Kanske kan detta vara en replik på folkhälsopropositionens fråga om det kan vara så att den ökande stressen i samhället kan ha att göra med att människors existentiella behov inte är tillfredsställda?