Religionspsykologen William James (1842–1910) skrev i sin berömda bok Den religiösa erfarenheten i dess skilda former:

"Det är, som om det i människans medvetande funnes ett sinne för realitet, en känsla av objektiv närvaro, en förnimmelse av att det ’är någonting där’, djupare och allmännare än något av de särskilda ’sinnen’ genom vilka, enligt den vanliga psykologins antagande, existerande verkligheter ursprungligen uppenbaras (1956, ss. 49-50)."

Den upplevelse av närvaro som James beskriver är allmänmänsklig och ofta djupt meningsfull. I den här studien vänder jag blicken mot barns upplevelser av att något är nära. För barn, men även för vuxna, kan känslan av närvaro vara skrämmande. De flesta kan nog känna igen sig i detta. Antingen i sin föräldraroll där man kan ha försökt förklara för sitt barn när de ska sova att det inte finns ”något” otäckt under sängen eller i det mörka hörnet, eller genom minnen från sin egen barndom och hur påtaglig känslan var att det fanns ”något” i mörkret. Jag kommer att behandla hur barn kan relatera känslan av att det är något där, eller känslan av det andras närvaro, till andar och väsen från berättelser i böcker, tv-program och filmer, och hur det påverkar deras verklighetsbild. Ett exempel som jag tar upp är den skräckinjagande Mårran som man kan finna i böckerna om mumintrollen. Jag diskuterar också hur de tolkningar av känslan av det andras närhet under barndomenkan påverka tradering och livssyner i vuxen ålder.