Uppsatsens syfte var att undersöka området personlig utveckling samt personlig avveckling utifrån Sri Nisargadatta Maharajs lära och Abraham Maslows idéer. Frågeställningarna på området var:

Är personlig utveckling och personlig avveckling motsatta eller identiska företeelser?

Vilka likheter och skillnader finns hos Maharaj och hos Maslow?

Vad har språket och dess användning för roll vid en jämförelse av dessa personers texter?

De avgränsningar som gjordes för att undersöka området var att välja rörelserna humanistisk psykologi och advaita vedanta eftersom de upplevdes representera detta område på ett centralt sätt. Vidare avgränsades undersökningens metodval till diskursanalys med fokus på hur självförverkligande framställs diskursivt hos Abraham Maslow och Sri Nisargadatta Maharaj. Metoden var diskursanalys med stöd av metodboken Diskursanalys, och materialet koncentrerades till att omfatta Sri Nisargadatta Maharajs verk I am that: talks with Sri Nisargadatta Maharaj samt Abraham Maslows två verk Motivation and personality samt Toward a psychology of being. Den teori som anlades var fenomenologiskt perspektiv. Undersökningen visade att personliga omständigheter, tradition, olika perspektiv men även språkanvändning kan påverka hur man ser på och talar om kategorierna personlig utveckling respektive personlig avveckling. Slutsatsen efter undersökningen är att oavsett vilka termer man använder kommer både personlig utveckling och personlig avveckling vara aktuellt överallt där de grundläggande behoven för människan är tryggade: hur är upp till henne själv.