Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhälls- och folkhälsoproblem som tenderar att osynliggöras och omförhandlas. Genom den här rapporten vill vi ge röst åt och synliggöra kvinnors erfarenheter av ensamhet kopplade till våldsutsatthet och till samhällets och omgivningens responser på våldet och på kvinnornas motstånd. Vi har djupintervjuat tjugo kvinnor om deras erfarenheter av social och existentiell ensamhet relaterat till våldet och omvärldens responser, samt om vilken roll ensamheten spelar i deras liv. Studien hade en narrativ ansats och undersökte mönster i kvinnornas levda erfarenheter av våldsutsatthet och ensamhet med hänsyn till strukturella faktorer. Datainsamlingen pågick från våren 2020 till våren 2021. Var och en av kvinnorna medverkade i en till tre intervjuer som i regel pågick i 1-3 timmar.

Ensamhet hade en framträdande betydelse i kvinnornas liv, både under och efter relationen till den våldsutövande mannen. Männens våld hade återkommande varit inriktat på att begränsa och kontrollera kvinnans sociala relationer, men av olika orsaker fortsatte ensamheten efter uppbrottet från mannen. Ett av de viktigaste resultaten i rapporten var att samhällets responser på kvinnornas våldsutsatthet, motstånd och försök till frigörelse ofta ledde till att männens eftervåld och makt upprätthölls och att kvinnorna gjordes ensamma med våldet och dess konsekvenser. Ensamheten var på så vis inte bara en passiv konsekvens av våldsutsatthet utan en följd av aktivt ensamgörande processer på interpersonell och på strukturell nivå. Ensamgörandet manifesterade sig som en central del i männens våld på interpersonell nivå, men också i samhällets responser genom bemötande, bedömningar och beslut på strukturell nivå vilka upprätthöll männens makt samt kvinnornas och eventuella barns utsatthet. Stigma och skam utgjorde hinder för att synliggöra våldet samt för att söka och erbjudas hjälp. Men när kvinnan väl lämnat och sökt hjälp var frigörelsen från den våldsutövande mannen ofta villkorlig och begränsad, i synnerhet om kvinnan hade barn tillsammans med mannen. Trots att kvinnorna gjorde allt i sin makt för att bli fria fortsatte männen i många fall att utöva eftervåld. När kvinnorna hade barn med förövaren kunde myndigheter aktivt medverka i att bryta ner kvinnornas motstånd och göra dem ensamt ansvariga för sin och barnens situation. Kvinnornas barn behövde i regel ha fortsatt umgänge med eller växelvis boende hos våldsutövaren. Konsekvenserna kunde i dessa fall bli att kvinnor och barn fortsatte leva i påtaglig fara för liv och hälsa och i en rädsla utan slut. Den existentiella ensamheten var särskilt påtaglig i kvinnornas erfarenheter av att vara utsatta för livsfara och uppleva extrem rädsla men att förgäves försöka få de som kunde hjälpa att se hoten. Oavsett om kvinnorna hade barn tillsammans med förövaren eller inte så beskrev de att erfarenheter av att inte bli trodda eller att bli ignorerade när de sökte hjälp som svårare än männens våld.

Våldet var sällan helt dolt för omvärlden eller för myndigheter, men kvinnornas synliggörande av männens våld möttes ofta av osynliggörande responser som tystnad, misstro och repressalier, i synnerhet om synliggörandet innebar att mannen pekades ut som våldsutövande pappa. Samhällets skyddande åtgärder kunde synliggöra kvinnan som offer, utan att mannen synliggjordes som förövare. Exempelvis kunde kvinnor och barn tvingas bryta med sitt kontaktnät, fly till en ny stad, leva med skyddade personuppgifter och med ett ständigt hot om att mannen skulle hitta dem, samtidigt som männen levde utan begränsningar. Även i dessa fall, när det funnits risk för dödligt våld, hade domstol beslutat om att kvinnorna skulle tillse att männen kunde ha umgänge med barnen. De kvinnor som levde med skydd beskrev det som att leva i ett fängelse utan galler på obestämd tid, utan vare sig trygghet eller frihet. Att bygga nya relationer kunde vara omöjligt på grund av riskerna, men också på grund av att kvinnorna berövats tillgången till sin livsberättelse i mötet med nya människor.

Många av kvinnorna erfor social ensamhet till följd av våldet och omgivningens responser som ett kroniskt livsvillkor som till viss del kommit att bli en trygghet, men samtidigt ett fängelse. Ensamheten kunde ge känslor av styrka och självständighet i kontrast till den sårbarhet och hjälplöshet kvinnorna upplevt i relationen till våldsutövaren. Samtidigt uttryckte kvinnorna att de egentligen hade en önskan om att vara nära andra människor men att det kändes som en omöjlighet. Vänskapsrelationer liksom intima relationer hade kommit att förknippas med smärta eller fara, och kvinnorna kunde känna att de inte var värda att ha sociala relationer. Kvinnorna förblev många gånger ensamma, både socialt och existentiellt, med sina erfarenheter av det våld som männen utsatt dem för. Ensamgörandet och den endast villkorliga frigörelsen från männens våld begränsade kvinnors möjligheter att uppfylla några av de mest grundläggande psykologiska och existentiella behoven och värdena i livet, såsom möjligheten att dela sin livsvärld med andra, möjligheten att föreställa sig och planera sin framtid samt möjligheten att skydda sig själva och sina barn.