Problemlösning uppfattas av många elever som en svårighet att övervinna genom att försöka lära sig utantill. ”Visa mig alla formler och hur man gör. Då behöver jag inte förstå!” Detta synsätt betecknar en algoritmisk inställning till lärande och har egentligen mycket lite med problemlösning att göra. Man sätter sin tillit till att upprepning av recept ger lika gott resultat oavsett problemställning. Ett annat beteende som förekommer i samband med problemlösning är ”lotsning”, där elever genomskådar hur en uppgift är konstruerad för att hitta på ett svar utan att förstå problemets riktiga innehåll. Många tycks tro att det räcker med att producera ett någorlunda riktigt svar på en uppgift utan att egentligen beskriva vägen dit, eller ens att vägen dit är korrekt.

För att förebygga en algoritmisk inställning till problemlösning kan man införa en enkel strategi för att förbättra problemlösningsförmågan hos elever – en metod som alla elever kan ta till sig. Att systematiskt teckna uppgiften är detsamma som att metodiskt reda ut för sig själv vad uppgiften går ut på, vilka teoretiska resonemang man kan tillämpa, hur man kan tänkas lösa uppgiften grundat på dessa teoretiska resonemang, samt slutligen genomföra lösningen på ett tydligt sätt. En god idé är att tänka sig att någon annan skall kunna följa resonemanget utan några andra hjälpmedel än den beskrivning som eleven själv producerar.

De flesta brukar fascineras av en god historia. Man kan indela en god historia i fyra oundgängliga punkter: ingress, intrig, uppbyggnad av spänning och, slutligen, upplösning. Härutöver kan man tillägga ytterligare två punkter för att förgylla berättandet, nämligen prolog och epilog.

I föreläsningen exemplifieras ovanstående metodik för problemlösning och åskådliggörs med utgångspunkt från bedömningskriterierna i ett svenskt nationellt prov i matematik.