Hela texten:

Tack. Går det för sig att inleda en text om två böcker med det ordet, månne? Hur som är jag tacksam att ha fått möjlighet att under en tid stifta bekantskap med en härlig bok om ett språk och en lika härlig om de indoeuropeiska språken. Böckerna är Eva Karin Gerös ”Grekiska. Språket - Kulturen - Myterna” och Ola Wikanders ”Ett träd med vida grenar. De indoeuropeiska språkens historia”.

Gerö porträtterar det klassiska grekiska språket på ett sätt som också lektorn Erik Wikén vid Vasaskolan gjorde under sextiotalet i ämnet Allmän språkkunskap. Hon gör det genom att peka ut grammatikens fantastiska värld på ett sätt så att man glömmer det hårda arbetet med kasus, genus, numerus, deklinationer, ja, ni vet. När hon fått grammatiken att bli skön, dyker hon ner i den antika kulturen och när hon via myterna ytterligare fördjupar förståelsen av ett av ursprungen för det vi benämner ’västerländskt’, då bläddrar jag tillbaka till grammatikavsnittet och plockar fram de Wesséns och Hellquists etymologiska ordböcker.

Wikander bryr sig om hela det indoeuropeiska språkområdet, till vilket grekiska liksom svenska hör. Där Gerö är detaljrik om det specifika språket, grekiskan, är Wikander vetenskapligt spekulativ om hur språk och språkstadier som nu är utdöda faktiskt lät och skulle kunna skrivas. Han utvecklar ett slags språkarkeologi och logiskt och förnuftigt föreslår han hur de indoeuropeiska språken tog fäste för 5000 år sedan och mer.

Ingen av böckerna här omnämnda är lästa över en helg, utan mer av typen ’bok för lång vänskap’ och ombläddring och omläsning. Kunde det inte ses som en överdrift skulle jag ha påstått att Gerös och Wikanders böcker har förmågan att få till och med novembermörker att vara levbart.