Uppsatsen syftar till att redogöra för hur begreppet oriktig uppgift definieras enligt skatteförfarandelagen och skattebrottslagen. Vidare är avsikten att bidra med en beskrivning av lagen om talan om skattetillägg i vissa fall, både hur den används i praktiken och vad det finns för tillämpningsproblem samt hur den förändrat rättsläget. Den metod som används för att åstadkomma detta är den rättsdogmatiska metoden.

Reglerna för hur begreppet oriktig uppgift definieras och tillämpas återfinns i skatteförfarandelagen och skattebrottslagen. Det framgår att definitionen är densamma och att det som skiljer sig är beviskravet för att ta ut skattetillägg respektive döma för ansvar enligt skattebrottslagen. Detta har inte tidigare varit något problem då skattebrott och skattetillägg prövats i olika förfaranden. I och med införandet av lagen om talan om skattetillägg i vissa fall har detta dock ändrats. För att bli dömd för skattebrott krävs det att brottet begåtts med uppsåt eller oaktsamhet. För att tilldelas skattetillägg krävs det endast att det klart ska framgå att en oriktig uppgift har lämnats. Detta medför att domstolen kan döma en misstänkt till att betala skattetillägg, men på grund av att subjektiva rekvisit saknas, fria denne från ansvar för skattebrottet.