Denna studie avser att undersöka svensklärares inställning till handskrivning respektive digitalt skrivande i syfte att utröna hur detta påverkar deras undervisning. Vidare ämnar studien att lyfta fram de arbetssätt och sammanhang i vilka dessa lärare uppmuntrar eleverna till handskrivning i svenskundervisningen på gymnasiet. Ett vidare syfte är att belysa vilka utmaningar lärarna upplever att det finns med att bevara och främja handskriften. För att uppnå detta användes halvstrukturerade, öppna intervjufrågor riktade till verksamma svensklärare på gymnasiet. Resultatet analyserades i förhållande till ramfaktorteorins olika kategorier för att uppmärksamma hur de olika ramarna påverkar undervisningen och lärarnas didaktiska val. Resultatet visade att hälften av lärarna arbetade aktivt för att främja och bevara handskriften, medan den andra hälften arbetade aktivt för digitaliseringen. Det fanns således ingen lärare som var motståndare till vare sig digitalisering eller handskrivning, däremot gick det att urskilja olika faktorer som var utmärkande för det ena eller andra arbetssättet. Det tydligaste resultatet som framkom var den elevorienterade ramen som pekade på elevernas bristande förkunskaper och ovana med att skriva för hand. Detta kunde dock ses som en konsekvens av de pedagogiska och organisationsrelaterade ramarna. Ytterligare ett syfte med studien bestod i att undersöka gymnasieelevers inställning till handskrivning respektive digitalt skrivande och att ta reda på i vilka sammanhang i svenskundervisningen som eleverna valde att skriva för hand, vilket undersöktes med en webbenkät. Resultatet från enkäten jämfördes slutligen med lärarnas intervjusvar. Sammantaget fanns en ömsesidighet i lärarnas och elevernas uppfattning gällande såväl handskrift som digitalt skrivande. De elevrelaterade utmaningarna var något som eleverna själva också höll med om, vilka de ansåg var digitaliseringens nackdelar.