Studiens syfte var att undersöka hur socialsekreterare inom relationsvåldsteamet och barnenheten i två kommuner definierar respektive upptäcker eftervåld, samt hur samverkan mellan enheterna påverkar stödet till våldsutsatta. Gruppintervjuer utfördes med sex socialsekreterare. Resultatet visade att eftervåld definieras som en subtil fortsättning av tidigare våld, ofta genom psykologisk kontroll och manipulering av gemensamma barn. Relationsvåldsteamet använder verktyg som FREDA för att identifiera våld, medan barnenheten sällan diskuterar våld i specifika termer, vilket kan leda till att efter våld misstas för relationskonflikter. Studien belyser också skillnader i samverkan mellan enheterna i två kommuner. I den mindre kommunen möjliggör fysisk närhet effektivare samverkan, medan en gemensam mottagningsenhet i den större kommunen har förbättrat samordningen. Utmaningar för samverkan inkluderar brist på insyn och samordning vid ärendeöverlämningar med konsekvensen av fragmenterade arbetsprocesser och svårigheter att erbjuda heltäckande stöd. Studien betonar behovet av regelbundna uppföljningsmöten och kompetensutveckling för att stärka samverkan och förbättra stödet till våldsutsatta.

The study investigated how social workers in domestic violence teams and child units define and detect post-separation violence, and how their collaboration affects support for victims. Group interviews with six social workers revealed that post-separation violence is seen as subtle continuation of previous abuse, often involving physiological control and manipulation of shared children. Domestic violence teams use tools like FREDA to identify violence, whereas child units rarely discuss it in specific terms, potentially mistaking it for spousal conflicts. The study highlights differences in collaboration between two municipalities: in the smaller municipality, physical proximity enhances collaboration, while a shared reception unit in the larger municipality has improved coordination. Challenges include a lack of transparency and coordination during case transfers, resulting in fragmented processes and difficulties in providing comprehensive support. The study emphasizes the importance of regular follow-up meetings and professional development to strengthen collaboration and improve support for domestic violence victims.