2009 fick Sverige en språklag. Den infördes med motiveringen att Sveriges förändrade språksituation ställde nya krav på ett vårdat, enkelt och begripligt myndighetsspråk i syfte att ge alla medborgare förutsättning att förstå sina rättigheter. Idag, nästan 15 år senare, har vi fortfarande forskat om klarspråk i relativt liten utsträckning och det är därför svårt att riktigt veta hur klarspråksuppdraget ska utformas. 

Den här undersökningen har tillämpat en kritisk diskursanalys i syfte att hitta mönster och tendenser i klarspråksdiskursen som synliggör hur perspektivet på klarspråksimplementeringen i offentlig verksamhet har formats, såväl av myndigheter själva som av andra aktörer. Genom en analys av den svenska klarspråksdiskursen besvaras frågan om hur det svårbegripliga språket har aktualiserats som problematiskt, och på vilket sätt klarspråket legitimeras som en självklar lösning. Därtill skildras delar i diskursen där olika aktörer pekar på att utmaningar och hinder för arbetet med klarspråk. Utifrån Faircloughs kritiska diskursanalys sätts resultatet av undersökningen i samband med perspektivet på makt och ideologi.