Denna uppsats är en studie i divination som användes i fornnordisk, samisk, irländsk-keltisk, grekisk och romersk religion. Syftet med uppsatsen har varit att undersöka om det finns något som kan sägas vara typiskt inom den fornnordiska divinationsformen. De teman jag koncentrerat mig på för att besvara dessa frågor är status, roll, genus, metod och plats. De metoder jag använt mig av är deskriptiv och komparativ litteraturstudie. Dessutom tillämpas hermeneutisk metod. Resultatet visar att det som kan sägas vara typiskt för den fornnordiska divinationen är att völvorna hade högre status än sejdmännen, manliga völvor. Något annat som är typiskt och som kan ha ett samband med völvans högre status är den stav hon bär som därför kan tolkas som en maktsymbol.

Det finns paralleller till den fornnordiska divinationen i alla de religioner som tas upp i denna uppsats, dock verkar de flesta likheterna finnas i den keltiska och den samiska religionen gällande utförandet av divinationen och divinatörernas roller.