Efter reformationen låg Luthers lilla katekes till grund för folkundervisningen. Under 1800-talet började dock kritik mot den ensidiga undervisningen dyka upp, både av pedagogiska, men också av ideologiska skäl (Skolverket 2009). Detta hade en viss påverkan och i 1919 års undervisningsplan sågs Luthers lilla katekes som en historisk handling som representerade den tiden, då den utkom. Nu fick istället Nya testamentets Bergspredikan en centralt viktig roll som utgångsläge för att reflektera över värdegrundsfrågor i undervisningen.

1951, efter att religionsfrihetslagen införts, uppkom en del frågor angående vilken kristendomsundervisningens roll skulle vara. Grunden för religionsundervisningen under 1960-talet var att den skulle vara objektiv, saklig och allsidig. Tanken var att undervisningen i religion skulle beskriva olika religioner och livsåskådningar. Denna grundtanke har efter detta utvecklats till att existentiella frågor och frågor om etik och moral fått ett större utrymme i undervisningen. Att ämnet både lyfter upp existentiella frågor som liv och död och andra moraliska bitar samtidigt som det ger ett faktaperspektiv gör att ämnet är både konkret, verklighetsnära och personlighetsutvecklande menar Skolverket (2009).

Religionskunskap är ett ämne som mer än andra genomgått stora förändringar. Förändringar har skett bland annat med ämnets status, innehåll och utrymme. Dessutom har ämnets betydelse för skolans värdegrund förändrats när ämnet har förändrats. För lärare i religionsämnena har detta självfallet inneburit omställningar i sättet att undervisa och undervisningens innehåll. Detta framkommer tydligt i intervjustudien där intervjupersonerna betonar att undervisningen genomgått en förskjutning från fakta om religion mot undervisning i etik och moralfrågor.