Syftet med denna uppsats är att undersöka vilka morfologiska och syntaktiska strukturer i det svenska språket som ställer till problem för de som lär sig svenska som ett andra språk. Den undersöker också om inlärningsgångarna ser lika ut för inlärare med olika modersmål, eller om det går att se någon påverkan från språket som inläraren har med sig i bagaget. Metoden som används är samtal tillsammans med fem informanter som studerar svenska på en gymnasieskola i Sverige. Två informanter har arabiska som modersmål och tre informanter har thailändska som modersmål. I dessa samtal har både antalet rätta och felaktiga morfologiska och syntaktiska strukturer räknats. Genom kategorisering av vilka fel som är typiska för alla informanterna och vilka som är typiska för en viss språkgrupp, kan undersökningen säga något om hur inlärning av svenska går till.

Resultaten visar att de svåraste morfologiska strukturerna är genus, bestämdhet, pluralanvändning, tempus och kongruens. De svåraste syntaktiska strukturerna är inversion, negation i bisats, placering av satsadverbial samt utelämnande av subjekt och predikat. Undersökningen visar också att de flesta felanvända strukturerna är liknande för alla informanter, vilket antyder att det finns en universell inlärningsväg in i svenskan. Den pekar dock också på att det finns vissa skillnader mellan språkgrupperna. Det är till exempel vanligare för informanterna med arabiska som modersmål att misslyckas med obestämd artikel framför substantiv, och det är vanligare för informanterna med thailändska som modersmål att utelämnade subjekt och predikat ur satserna.

Ur ett didaktiskt perspektiv innebär resultaten att en lärare i svenska som andraspråk bör ta hänsyn både till den universella inlärningsvägen och till elevernas modersmål, för att hjälpa dem i språkutvecklingen.