Separationer bland föräldrar har tidigare ansetts ovanligt, skamligt och som ett misslyckande men är numera vanligt förekommande bland många svenska familjer. Även om antalet separationer minskat de senaste åren är det fortfarande ett stort antal barn som berörs.

Studiens syfte är att undersöka pedagogers sätt att bemöta och arbeta med förskolebarn som har behov av en känslomässig bearbetning efter föräldrars separation. Undersökningens empiriska underlag baseras på semistrukturerade intervjuer. Sammanlagt genomfördes fem intervjuer med pedagoger med olika utbildningar och alla var verksamma inom förskolan. Tre utav pedagogerna var utbildade förskollärare, en specialpedagog samt en barnskötare. Alla personer var kvinnor.

Tidigare genomförd forskning inom ämnet har ofta inriktats på de negativa konsekvenserna som barnen får uppleva, och även hur pedagogerna arbetar med detta i förskolan. Utifrån detta finns ett intresse att studera i helhet hur och om barnen påverkas vid föräldrarnas separation samt hur det arbetas med i förskolan i praktiken.

Det erhållna resultatet tyder på att pedagogerna mestadels har observerat negativa konsekvenser hos barnen vars föräldrar har separerat. Barnen i förskolan har visat sig blivit mer känsliga i konflikter, ha lättare till gråt och kan känna sig otrygga. Pedagogerna har även upplevt positiva konsekvenser som att barn har lättare att ta för sig och fungera socialt.

Pedagogerna inom förskolan har olika tankar och synpunkter när det gäller att både bemöta och förhålla sig till barnen, och de arbetar alla på olika sätt. En del anser att ta första steget till att prata om separationen är en bra metod, medan andra anser att de då kan riva upp något som kanske inte redan finns. De olika synesätten har både likheter och skillnader med den tidigare forskningen.