Kommunikation, dialog och samspel är viktigt för barns lärande. Enligt förskolans läroplan Lpfö 98 skall pedagogen arbeta så att barnen får stöd och stimulans i sin språk- och kommunikationsutveckling. Pedagogen skall även arbeta på ett sätt som stimulerar barns nyfikenhet på och förståelsen av skriftspråket. I förskolan förekommer språk och kommunikation i verksamhetens alla delar. En av dessa är när pedagogen läser högt för barnen, högläsning är en del av förskolans tradition och kultur. Utifrån detta har syftet varit att undersöka hur pedagoger arbetar med högläsning på förskolan samt vilka mål de vill uppnå med högläsning i barngruppen.

Studien har sin utgångspunkt i det sociokulturella perspektivet. Enligt detta synsätt är språk, samspel och kommunikation grundläggande för läroprocesserna. Lärandet sker i interaktion mellan individer samt mellan individen och miljön.

I studien användes en kvalitativ metod, i form av intervjuer. Intervjuerna utfördes på två förskolor och sammanlagt intervjuades sex pedagoger. Resultatet grundar sig på inspelade intervjuer som sedan bearbetats och kategoriserats.

Resultatet visar att på alla avdelningar läser pedagogerna dagligen för barnen. Samtliga avdelningar har en inplanerad lässtund efter lunch. De spontana lässtunderna sker oftast på barnens initiativ och vanligen på morgnar och sen eftermiddag. Något som är gemensamt för alla avdelningar är att pedagogerna delar in barngrupperna i mindre läsgrupper. Pedagogerna avsätter sällan planeringstid inför den inplanerade lässtunden. Oftast väljs böckerna i stunden av barnen eller pedagogen. De tre pedagoger som arbetar temainriktat använder sig ibland av böcker som utgår från det valda temat. Det förekommer även att pedagogerna använder sig av böcker för att belysa aktuella händelser eller situationer. De flesta pedagoger nämner att högläsning är ett bra verktyg för att utveckla barnens språk och ordförråd. Alla pedagoger anser att det är centralt att det finns tid för samtal för barnen kring bokens bilder och innehåll. En gemensam anledning till högläsning är enligt pedagogerna att denna stund ger barnen en möjlighet att komma ner i varv och vila.

Studien visar att trots pedagogernas vilja att använda sig av böckerna som kunskapskälla sker detta vanligen utan föregående planering. Den slutsats som kan dras är att planering inför högläsningsstunden är något som bör ges större utrymme. Lässtunderna är oftast en oreflekterad rutinsituation med samma dagligen återkommande struktur. Om pedagogernas syn på högläsningen skulle ändras från rutinsituation till en planerad aktivitet skulle även formen för lässtunden variera från gång till gång. Detta skulle ge större möjlighet att förändra gruppens indelning och storlek, men också att lässtunden kan ha olika syften vid olika tillfällen.