Uppsatsen inleds med att relatera dramapedagogiken till en skolkulturell problematik som handlar om hur det kognitiva angreppssättet fått en slagsida som bearbetar information på bekostnad av meningsskapande. I bakgrunden beskrivs och fördjupas teoretiska perspektiv på dramapedagogik, med hjälp av dess egen forskning men också belyst med korta estetiska, erfarenhetsbaserade, kognitiva, sociokulturella och pragmatiska perspektiv.Den centrala frågan i uppsatsen är vad som är det specifika för den dramapedagogiska undervisningsmetoden i en skolkontext. Tre informanter som både är lärar- och dramapedagogutbildade, intervjuas om sina upplevelser av dramapedagogisk undervisningsmetod, kontrasterad mot skolans generella lärkulturer.Hermeneutisk helhetsanalys sammanställer svaren tematiskt och analyserar med hjälp av den teoretiska bakgrunden specifika aspekter som informanterna berör. Resultatet pekar på att informanterna uppfattar sig använda en hög grad av komplexitet i arbetsmetoden, som följer med interagering, interaktivitet och estetiskt gestaltning, samt ett syfte att skapa mening och insikt på flera nivåer. Det ställer stora krav på pedagogens kompetens, bl a på integrering mellan teori och praktik. Men det ökar möjligheten till integrering och inkludering av fler mänskliga aspekter i lärprocessen, där den förkroppsligande affektiva kognitionen, intuitiv och mental reflektion är accentuerade. Gruppen och kollektivet används som resurs för individen och tvärtom, det öppnar för mångbottnade och mångfasetterade samspel i lärprocessen. Den fiktiva och kollektiva dimensionen spelar en stor transformativ roll. Även en effektiv användning av praktiserade demokratiska värderingar för hantering av pedagogiska utmaningar är märkbar.